Tematrio: Gästbloggarns tegelstenstrio

Det senaste ett och ett halvt året har jag, snart, läst tre livsförändrande tegelstenar. Eftersom jag är lite pretto och elitist kan jag inte utesluta att den kulturella coolheten påverkat min läsupplevelse, men de tre angloamerikanska klassikerna, tillika tegelstenarna, Moby Dick, Ulysses och den hittills av Gästbloggarn obesjungna Gravity´s Rainbow har faktiskt expanderat mina sinnen, fördjupat min själ och gjort mig till en inte bättre men mer komplex människa. Det finns en tidsmässig symmetri här, med ett sextiotal år mellan var och en av böckerna, vilket är lite vackert och får mig att längta efter ytterligare ett paradigmskiftande epos inom något decennium. Efter Moby Dicks oväntat humoristiska existensialism, för det är det väl, via modernismen i Ulysses till den hysteriska realismen hos Pynchon (ja, jag har googlat den senare) kommer, ja vadå? Det blir i alla fall inte ironi eller webinfluerade formexperiment är mitt tips.

Förutom att de är tjocka och en rejäl utmaning att ta sig igenom, vad förenar då dessa tre verk? Det finns en massa referenser, kulturella och vetenskapliga, som jag upplevde som sekundära, inte minst för den uppenbara satir med vilken samtliga tre författare presenterar sin lärdhet. Ishmaels pseudointellektualitet och banala iakttagelser, det utstuderade kapitelschemat med läsanvisningar till Ulysses eller de icke-kausala pavlovianska beroendena mellan V2-nedslagen i London och Slothropes kärleksliv är samtliga en drift med hur inte särskilt långt vi kommit i vår förståelse av oss själva. Istället är det de svindlande vackra beskrivningarna av mänsklighet som sådan som slår undan benen på läsaren. Alla de här böckerna har jag vid tillfällen velat lägga undan för att några sidor senare sitta med, nästan, tårar i ögonen när man sveps med igen. Det är inte något så lättfångat som igenkänning utan man är hos någon annan och förstår. Skall jag dra till med något så är det detta: kanske finns trots allt de kulturella referenserna där av en anledning mer än att roa. Alla tre håller i ena handen upp vad vi tror att vi är och i den andra vad vi är. Vi.

/Gästbloggare M