marconi park - del tolv om Winter

Den allra första deckaren skriven av Åke Edwardson som jag läset utspelade sig delvis i Olskroken och den innehöll ett barn som försvann från ett dagis. Samma dagis som min dotter då gick på och jag läste med skräckblandade känslor, Himlen är en plats på jorden kan ha varit titeln. Jag läste ändå vidare och sedan dess har jag följt kommissarie Erik Winter med blandat intresse. TV-serierna har jag helt hoppat över och de senaste böckerna tycker jag har tappat i fart, med undantag för Den sista vintern som jag tyckte mycket om. När det nu var dags för återupplivning av serien så inser jag att Marconi Park troligen är det sista jag läser om Erik Winter.

Än en gång utspelar sig berättelsen i kända trakter, jag har varit mammaledig i Järnbrott och miljöerna mellan Radiotorget och Frölundatorg har jag promenerat genom många gånger. Just de autentiska miljöerna och stämningar som förmedlas av miljön tycker jag Åke Edwardson är skicklig att återge. Ofta har jag också tyckt att kriminalhistorierna har varit spännande men nja. Nu har Winter blivit trött på många sätt och Edwardsons försök att skiva en barbarottilik kriminalare som brottas med sin depression, drunknar i whisky, funderar över livet och döden tycker jag faller platt. 

Winter är i en här boken tillbaks i Göteborg, familjen är kvar på solkusten, och när en man hittas mördad där en gång Marconiplan låg, så blir Winter och hans stad inkopplad på fallet. Mannen hittas med byxorna nere och en påse över huvudet och snart dyker fler mordoffer upp. 

Mer om handlingen blir det inte, Edwardson är en habil deckarsnickare men han måste hitta ett nytt grepp för att hans kriminalromaner ska hålla intresset uppe. Att Winter i slutet av den här boken hjältemodigt kastar sig i vattnet för att rädda både sitt eget liv och en annan människas är symptomatiskt. Det här var konstgjord andning på en kriminalserie som redan sagt adjö.