augustprisvinnaren - nu som radioföljetong!

Idag startar uppläsningen av Lena Anderssons prisade roman Egenmäktigt förfarande hos Sveriges Radio.  Alla avsnitten ligger redan uppe och man kan lyssna direkt eller spara dem för en regnig dag...

Min reflektion kring romanen kommer här i repris från september 2013:

De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet, samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om.

Ingenting är enkelt, ingenting är lätt när kärleken blir till besatthet. Kärleken blir till ett energiförbrukande slukhål där själva iden om kärleken blir viktigare än känslorna i sig.

Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.

Egenmäktigt förfarande är Lena Anderssons femte roman och huvudrollen har Ester Nilsson, poet, essäist och filosof. Vid arton års ålder insåg hon att livet ytterst går ut på att förjaga tristessen och när hon nu är trettioett så har livet ändå gått i stå. En vårdag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask och när hon lär känna hans verk, läser om honom och slutligen träffar honom så är hon fullständigt förlorad. Förälskelse eller beroende, besatthet eller bara ett sätt att bli bekräftad. De bygger upp en relation där:

Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Den som vill minst är alltid starkast i en relation, vilket i den här berättelsen är han. Det utvecklar sig till en slags terrorbalans med önskan om att bli älskad, sedd och åtrådd som krigsbyte och där finns en skevhet mellan vinnaren och förloraren. Ester hanterar sina frustrationer med löpträning och just den detaljen tycker jag är uttjatad, tror att det är den fjärde romanen på kort tid där kvinnor tar till maraton för att kontrollera något i sina liv. Med en filosof och en konstnär som huvudkaraktärer så bäddar Lena Andersson annars för en resonerande roman där de existentiella frågorna får ta rejält med plats och hon gör det med meningar som kräver att jag funderar på innehållet, stannar upp, ord som man kan känna igen sig i och återkomma till. Många gånger.