Författaren av
Bending Adverstity, David Pilling, är redaktör för asienupplagan av Financial Times så jag borde inte blivit förvånad när ganska mycket handlar om ekonomi. När jag valde den här sprillans nya boken på Daunt Books trodde jag nog den skulle vara mer japanskt vardagsliv och mindre politik och historia. Och ekonomi då. Det görs försök att närma sig den vanlige japanen, men det märks att Pilling trivs bättre när han intevjuar kändisar än när han pratar med människor som förlorat sina hem i tsunamin. Boken börjar och slutar i tsunamin och däremellan zoomar den ut, mycket elegant, via den ekonomiska recessionen som landet levt i sedan nittiotalet, det ekonomiska under som föregick det, det olycksaliga stormaktsförsöket och frigörelsen från Kina. Det är en väl genomförd analys av vad som är Japan idag och vad som skapat detta.
Pilling är befriande motvillig till att göra sig till tolk för den japanska nationalsjälen eller att sprida gamla myter om kollektivism. Fram träder en bild av ett land som mår bättre än de ekonomiska domedagsprofeterna i väst, the Japan Bashers, tror och som i många avseenden har mött de svårigheter Europa nu ställs inför och klarat dem relativt väl, trots en vad det visat sig svag "politisk klass". Driver Pilling en tes är det att det är genom frivilliga och personliga insatser det här påstått kollektivistiska folket klarat sitt ekonomiska stålbad och tsunamikatastrofen. Om man skall avsluta den ekonomiska delen så rör de största farhågorna den astronomiska statsskulden man dragit på sig för att hålla levnadsstandarden uppe. Pilling vägrar att sälla sig till dem som idiotförklarar landets strategi, särskilt i ljuset av vad EUs åtstramningspolitik lett till i vårt liknande läge. Dock måste nu något göras för att bryta deflationen som landet levt med under lång tid och frågetecknet är fortsatt om en svag politisk ledning kan åstadkomma detta.
Det mest intressanta var faktiskt beskrivningen av Japans historia. Kortfattat var man en lantlig kusin till världens mest framstående rike, Kina, tills man under sextonhundratalet vände sig inåt i ett försök att undvika att koloniseras likt övriga asiatiska länder. Mer eller mindre tvingad av brittisk örlogg öppnar man sedan försiktigt för handel med väst (med "assymetriska villkor" på grund av den militära underlägsnheten) för att på artonhundratalet bryta Shogunstyret och ersätta med en gudomlig kejsare. Ett ytterst medvetet försök att komma ikapp västs vetenskapliga försprång följdes av ett med ohyggligt dålig timing iscensatt försök att själva bli en kolonialmakt snarare än en koloni. Militära framgångar gick hand i hand med brutala övergrepp. Dessa, men lika mycket att Japan vid detta tillfälle valde bort att vara ett asiatiskt land för att istället de facto ansluta västvärlden, gör att man fortfarande är gravt misstrott av sina grannar, främst Kina och Korea. Dessa bägge länders framsteg utgör nu ett problem för ett sedan kriget passificerat Japan. Trots politiska hökar och nationalistiska revisionistiska rörelser gör Pilling gällande att det japanska folket är kraftigt skeptiska till alla tendenser till återmilitarisering.
Ett intressant avsnitt handlar om könsroller, där det japanska hemmafrusystemet sågas som inte bara ojämlikt utan ett samhällsproblem. Pilling hävdar dock att kvinnorna, åtminstone i generationerna som genomförde det ekonomiska undret, är mer själsvständiga än de arméer av "salary men" som är deras män. Detta byggs på något banala iakttagelser men också på en intervju med en feministisk författare, Natsuo Kirino, som jag skall läsa någon gång framöver. Även Murakami intervjuas och om vi skall avsluta i skönlitteraturen så säger han sig mer eller mindre ha flytt Japan vid sitt genombrott, dels för att undvika berömmelsen men lika mycket för att landet under de ständiga framgångsåren blev odrägligt. Murakami för sedan ett kanske naivt resonemang om att de som nu hamnar utanför det etablerade systemet med informell livstidsanställning hos de stora företagen i gengäld är fria i anden. Läget för de ungdomar som har denna lyx påminner inte så lite om våra yngre som är hänvisade till bemanningsföretag och deltidsjobb utan A-kassa etcetera. Vi är nog rätt lika ändå.
/Gästbloggare M
_cropped.jpg)
