Halvblodsblues (Esi Edugyan)

Två unga afroamerikanska musiker befinner sig i ett Förkrigstyskland vars jazzpublik törstar efter genuinitet. Ensemblen bestående förutom dem av tre tyskar, varav en färgad och en judisk, slås gradvis isär efter en serie krigsrelaterade händelser som kulminerar i ett ockuperat Paris. När den icke-kronologiska berättelsen tar sin början räddar berättarjaget - basisten och den minst musikaliskt begåvade - en färsk inspelning från att förstöras av det perfektionistiska geniet, en trumpetare som skall uppnå legendstatus då skivan senare upphittas. De två åldrade amerikanerna återförenas för en gala till trumpetarens ära hållen i Berlin strax efter murens fall. Ett sökande efter den sedan kriget försvunne huvudpersonen tar vid och via tillbakablickar till dåtid får vi reda på vad som faktiskt hände.

Berättelsen är driven och effektiv och därför spännande. Skall man vara kritisk känns den ibland något konstruerad - motivet för att ta en viss riktning skymtar fram. Sedan läste jag den översatt till vad som skall föreställa tidstypisk slang. Tänk Söderkåkar. Förhoppningsvis fungerar greppet bättre på orginalspråket, det är ju ganska svårt det där med att skriva på talspråk. Jazzmiljön kunde kanske varit lite mer skitig på riktigt också, "tjôtet" om brudar och supandet känns inte riktigt... farligt. Men som sagt, Halvblodsblues är en spännande berättelse om ett intressant ämne - Entartete Musik framförd av färgade i ett imploderande Nazieuropa. Det absurda i den tidens tänkande är ju tyvärr nödvändigt att ständigt påminna om. 

/Gästbloggare M