I Kyoto såg vi flickor som var sminkade och klädda som geishor och då mindes jag en av min ungdoms favoritböcker. Inte alls dumt var det då att hitta En geishas memoarer som ljudbok på Storytel. Jag laddade hem 20 timmars uppläsning direkt för att påminna mig om Arthur Goldens bearbetning av de historier som han fått berättat för sig av Iweko Minasaki och sedan fritt förhållit sig till för att skriva en roman var precis lika bra idag. Själva ansatsen är problematisk, en amerikansk historieprofessor som ska skildra en ung kvinnas liv i geishakvarteren i Kyoto strax innan kriget göt mig som vuxen läsare skeptisk och visst finns där brister i den här boken, den är i många stycken överdramatisk och sentimental men...
 |
| Kimono från Nationalmuseet i Tokyo. |
Så har den kvalitéer som den gode professorn smugit in, mängder av detaljer som beskriver miljöerna, kläderna och allt annat runt. Beskrivningarna av teceremonier, hur man klär på sig en kimono, den sociala hierarkierna och maktspelet för att skaffa sig ett anseende tycker jag beskriver både något väldigt specifikt om just den tiden och den platsen som jag inte riktigt hade kläm på och något allmängiltigt som handlar om hur kvinnor i många kulturer fostras för att behaga. För fiskardottern Sayuri, som flickan heter i boken, är anpassning till livet i okyian det enda sättet att kunna leva ett någorlunda värdigt liv. Där arbetar hon hårt och skaffar sig en ställning som geiko, och för att kunna leva som geisha i stil var det absolut nödvändigt med en beskyddare. En populärt geishahus kunde ha ett helt förråd fullt med vackra kläder, också obierna var konstverk och med dem signalerade men sin ställning.
2008 kom storfilmen som jag inte sett men som fick oscar för bland annat bästa kostym och bästa foto. På tal om amerikanska skildringar som romantiserar den japanska kulturen så minns ni väl tv-serien Shogun? Oj, vad jag älskade den och jag läste också Clavells bok, jag läst faktiskt allt av honom ett tag där på 80-talet. Har ni andra sett filmen och minns ni Shogun? Vad har ni för minnen av hur Japan presenterats för er i filmer och böcker?
Jag minns att jag blev jätteupprörd över att boken inte var en biografi utan en fiktion, och att jag fick reda på det när jag läst klart boken. Jag kände mig lurad på något vis, trots att jag verkligen tyckte om berättelsen. Att allt inte var sant drog ner min fascination en bra bit.
SvaraRaderaGränsen mellan biografi och fiktion är ju alltid hårfin. Det som Golden fick kritik för, och som han sedan stämdes av Minasaki för, var om jag förstått rätt huvudsakligen att han svikit hennes förtroende och skrivit även sådant hon inte ville skulle offentliggöras. I ljudboken som jag lyssnade till sades först av allt att det inte var en biografi utan en fiktionaliserad berättelse så det har nog lagts till numer. Jag gillade alla detaljerna,
Radera