Sidor

lördag 5 april 2014

Tove Folkesson i Lundströms idag

I Lundströms idag kan man höra en fin intervju med Tove Folkesson. Lyssna!
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.

De i den här berättelsen är de tuffa killarna, de som fick sitt snackande om Pamela Anderson och fotbollslag att verka som något kvalificerat. De är också mobboffren, killarna som som sitter i hörnen.

Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med sina vassa pennor och högskolepoäng.

Vi är Kalmars jägarinnorvi som hade ensamrätt på vågskvalp under huden. Som ännu kunde höra sanningen bulta och kränga.

Den som berättar om några år på högstadiet och gymnasiet i Kalmar (med omnejd) är Eva. Hon är den matematiska i gänget och tillsammans med sina fyra tjejkompisar genomlever hon sina tonår. Jägarinnorna är klubben för dem som inte vill vara som de andra, dem som vågar leva livet fullt ut, eller åtminstone vågar pröva på det mesta. Kanske kan många som vuxit upp i en mindre stad på 80 och 90-talen känna igen sig. Jag gör det inte och därför blir de upprepade fylleslagen, hånglandet och snattandet lite för mycket. Jag fattar grejen, jag fattar poängen men det berör mig inte. Föräldrar och skola är nästan helt frånvarande i den här berättelsen och jag förstår att det är ett medvetet val avTove Folkesson, hon vill beskriva en gemenskap som både är en trygghet och något som nästan förgör flickorna. Hon vill ge tjejerna en röst, hon vill berätta om hur det kunde vara att växa upp och tillsammans bli höga på utanförskap.

Det blir lite för mycket av dråpliga sketcher av det hela och jag har svårt att ta tjejerna på allvar. Troligen är det inte alls meningen, men den effekten har jägarinnornas egna språk, deras ritualer och eviga festande på just mig. Det är Evas målmedvetna arbete i skolan som hon ser som en biljett till ett annat liv och de lugnare avsnitten som hittar fram till mig, Folkesson använder ett vackert bildspråk som tassar rakt in.

Det var ingen särskild kväll, det var en av alla dessa kvällar. Jag låg stilla under huden och väntade på nästa dag. 

Även om jag nu inte gillar allt i den här boken så finns där passager och stycken som jag hundörat, särskilt är det när texten handlar om Evas relation med sin mormor, där kan jag känna igen mig och då blir det enklare att ta till sig. Hon har en plats som är hemma, på Öland hos mormor Ingrid och där kan hon vila. Och drömma om framtiden.

En ny tid skulle komma, en tid då vi sakta men säkert skingrades. Spreds ut som paljetter över en mörkblå klänning. (...) Åh vad jag längtade. Vad jag längtade efter att mitt liv skulle vara mitt en dag.

- repris från 24 januari 2014 -  

1 kommentar:

  1. tyckte också mycket om den där intervjun. även om jag kanske inte laser romanen. "kullerstenstorg, trött fontän, Åhléns i hörnet", ja, det är ju Halmstad : )))

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!