på tal om Frankrike ikväll

Gästbloggar'n har laddat upp inför sommaren. 

Mina franska böcker hittar jag allt som oftast på det fina lilla förlaget Sekwa. De är mästare på både fransk feelgood och sorgesam feelbad. Några av de författare som jag kan rekommendera är Delphine de Vigan, Muriel Barbery och Grégoire Delacourt. Bjuder en repris av en text om en bokhandel där Proust är självskriven på hyllorna:

Omslag och titel på den här Sekwaromanen gör så att man spinner loss. Vilken dröm det vore att driva en drömbokhandel med goda böcker, god fika och en antikvariatsdel och i romanen möter vi två udda själar som gör verklighet av sin dröm. De startar en helt fristående bokhandel med bara bra romaner, i Paris förstås, och det dröjer inte länge förrän de blir misstänkliggjorda. Vad är de för människor som ska bestämma över vad som är god litteratur? Hur ska de klara sig om de inte säljer topplistepocket utan satsar på klassiker och enstaka utvalda nyheter? Utmärkt, visar det sig och succén bäddar för avundsjuka.

Ivan och Francescas koncept är att låta 8 olika skribenter ingå i en hemlig jurygrupp som var och en oberoende av de andra rekommenderar vilka titlar som platsar. När sedan den framgångrika boklådan trakasseras i media och på nätet, jurymedlemmar skadas oförklarligt och drömmen mer liknar en mardröm blir det tvunget att koppla in polisen. Kommissarien är av den läsande sorten och allteftersom nystas berättelsen om Drömbokhandeln upp för oss läsare.

Laurence Cossé har skrivit en roman som är en veritabel fest för alla bibliofiler, den utspelar sig i en drömmiljö och litteraturreferenserna haglar, tyvärr går en hel del mig förbi eftersom jag är dåligt beläst i fransk litteraturkanon men det är av underordnad betydelse. Läsning, läsupplevelser och samtal om böcker fyller den här boken tillsammans med en kriminalhistoria där det visar sig att alla kanske inte är precis den som de först verkar. Några invändningar har jag, totalt betuttad av drömmen om en drömbokhandel så kan jag ändå tycka att just den här romanen ibland blir lite babblig och jag förstår mig inte riktigt på huvudpersonerna. De fyller båda sitt liv med god litteratur, läser flera hundra titlar om året och är ändå handfallna när de ska hantera livet. Böckerna är världen och världen är böckerna. Kriminalhistorien känns också lite smått påklistrat konstlad, jag gillade det lättsamma anslaget i boken men hybriden diskussion om den goda litteraturens nödvändighet och deckare kändes sådär.

Spelar ingen roll, det är oemotståndligt, kvickt och fransk charm i en snygg förpackning, trots mina små anmärkningar så är det här en bok för alla som älskar böcker och läsning. Särskilt då förstås för alla oss som när drömmen om en liten kvalitetsboklåda med namnet Au Bon Roman - välkommen till den goda romanen!

- repris från april 2012 -

snabbläsarklubben - en klubb för mig

Då är det halvtid - halva året har gått och hälften av läsningen avnjuten. Jag har ett halvår av varierad kompott bakom mig och hittills har jag läst 88 böcker av författare från 29 olika länder. Det är ungefär enligt plan och jag är en så'n som helt villigt erkänner att jag räknar både böcker och länder.

Varför? Är det viktigt?

Nej, egentligen inte. Det är viktigare med antal länder än antal böcker, helt klart. Det där med antal böcker är klart missvisande, om jag läser en ungdomsbok eller en feelgoodare på en timme drygt och sedan jämför den med Wolf Hall som tog mig ungefär trettio timmar så är det inte görbart. Antal böcker är ändå ett grovt mått på hur jag prioriterat i livet, när läsandet får första rummet då läser jag ungefär 15 titlar varje månad. Så vill jag ha det. För mig är det dessutom en utmaning att välja böcker från olika delar av världen och att samla länder är därför viktigare i min värld, att möta nya tankar och nya kulturer gillar jag skarpt.

Hur är det för er andra, är det viktigt med antal böcker? Väljer ni aktivt länder?

Eller sk**er ni högaktningsfullt i allt sån't och läser det som faller er in?

i denna ljuva sommartid - en dos Gotska Sandön

Almedalsveckan är i full svang och jag håller mig från politiken här på bloggen. Skulle kunna skriva en hel massa om hur skolfrågorna används som slagträ och hur partierna övertrumfar varandra i löften om speciallärare och mindre grupper. Jag ska arbeta i en grupp om 27 nioåringar i höst. Hmm ... 

Fortsätter istället att skriva om deckarserien som utspelar sig på Gotland. Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid  utspelar sig precis i årstiden som vi nu befinner oss i. Den börjar på midsommarhelgen och deckargåtan är löst i mitten av juli. Tre heta veckor där två män kallblodigt avrättas blandas med tillbakablickar från en sommar i mitten av åttiotalet. Lite lagom småmysig sommardeckare. Jag blir sugen på att resa till Gotska Sandön, det låter som en mycket vacker plats. Jag bjuder länstyrelsens flygfoto:

Och min favoritpsalm:

omplanering på gång!

Underbara böcker väntade mig hemma i brevlådan,
jag måste planera om min läsning i sommar!

nu hejar vi på Holland!

Jag har alltid haft ett gott öga till Hollands landslag i fotboll, när Sverige inte är med i mästerskapen så är det de orangea som jag heja på. Ikväll blir TV-fest!

Jag skulle så gärna vilja kunna tipsa om bra litteratur från Holland men jag har läst mycket få författare. Det enda jag läst de senaste åren är Gerbrand Bakker. Bjuder The Twin:

"There's no such thing as coincidence"

konstaterar bonden Helmer när han 57 år gammal äntligt försiktigt och stilla  prövar på att gå sin egen väg. Hans liv har gått i vardagslunk på det lilla småbruket tillsammans med familjen. Helmer hade tänkt sig att studera i Amsterdam och det var Henk, tvillingbrodern som var bonden. Allt förändras när pojkarna är 18, Henk omkommer i en bilolycka och Helmer tar sin brors plats, utan att protestera uppfyller han faderns förväntningar om att föra arvet vidare. Nu har modern dött och pappan är allt äldre och skröpligare, är det dags för en ny tid?

När romanen börjar har Helmer fått nog, han flyttar sin sjuke gamle far till övervåningen, målar om och köper nya möbler. Han tar barndomshemmet i besittning och det är början på förändringen. När sedan Henks ungdomskärlek Riet tar kontakt med Helmer och ber om en tjänst så låter han Riets 18-årige son Henk flytta in som ladugårdshjälp och Henks ungdom hjälper Helmer att fundera över hur livet egentligen kunde bli som det blev. Val som gjordes eller inte gjordes och hur känslan av att vara den tvilling som blev kvar påverkat livet.

I djuren och naturen vilar Helmer och det är svårt att förstå sig på relationen till fadern, boken börjar med att fadern förpassas upp i kylan på den ouppvärmda övervåningen och det är inte förrän Helmer kan närma sig minnet av sin bror och pappan igen som han vågar ta ordentliga kliv mot frihet.

Det här är en eftertänksam och stilla roman som låter mig lära känna Helmer genom hans handlingar, bit för bit i vardagsarbetet på gården berättar Helmer sin historia. Jordbrukslandskapet och relationen till djuren på gården är otroligt vackert beskrivna och årstidernas skiftningar hjälper till att förstärka känslan av människans litenhet gentemot naturens styrka. Jorden, gården och arvet håller Helmer i sitt grepp; renovering, två grannpojkar, ny förare i mjölkbilen, besök av en 18-åring och slakten av 3 får för att köpa en vacker karta över Danmark är steg på vägen mot ett annat liv ...

- repris från maj 2012 -

stora makters uppgång & fall

Pilen på omslaget pekar uppåt, sätter riktningen för boken och jag gillar verkligen den snygga designen samtidigt som jag bläddrar och bläddrar i mitt exemplar av Tom Rachmans roman Stora makters uppgång och fall och inte blir klok på vad jag ska skriva. Jag har vikt ett stort antal hundöron och jag brukar gilla berättelser som hoppar mellan tiderna, i det här faller är det flickan/kvinnan Tooly som 10-, 20- och 30-åring som jag får möta. Jag får följa hennes minst sagt ovanliga uppväxt och hur hon till sist hittar en trygg plats i ett antikvariat i Wales, böckerna blir vänner för livet. De försvinner inte, sviker inte så som många av de vuxna gjort då när hon var liten. Bokens gåta, och fråga till läsaren är hur definitionen och behovet av en familj ser ut.

Med New York som fond (jag gillade verkligen beskrivningen av Tooly som bestämmer sig för att promenera på alla gator på Manhattan och jag kan se kartan framför mig fullklottrad med tuschstreck), det amerikanska samhället och drömmen om framgång som surrar i bakgrunden så finns där alla förutsättningar för en bra story. Men där är något som saknas, ett antal excentriska figurer skapar inte en roman och det känns som Rachman tagit i från tårna. Är det måhända ambitionen att skriva en stor amerikansk roman som gör att det blir varken hackat eller malet? Jag minns samma känsla när jag hade läst Jonathan Franzens Frihet, det är snyggt komponerat, det är smart och formuleringarna är emellanåt som sylvassa spetsar som vill punktera samtidens förträfflighetsbubbla, gediget hantverk alltså men ... Det berör inte ända in i hjärteroten. Inte mig i vart fall. Kanske finns där någon som vill säga emot?

Nu ska jag nämligen inte bli långrandig i den här texten för i augusti är det dags för FB-cirkel om boken. Alla som vill är välkomna till gruppen på FB där vi kommer att diskutera både det ena och det andra. Hoppas att vi blir många som ses där, och att vi ses på bokmässan. Tom Rachman kommer och jag har dessutom hört ryktas att han har födelsedag på lördagen, jämn sådan. Visst är det lite så när man närmar sig 40 att man vill visa allt man kan, allt man kommit underfund med? Den här boken lider lite av det duktighetssyndromet. Åren mellan 40 och 50 är vilsammare, enligt mig då, och då hoppas jag att Rachman lutar sig lite tillbaka och skriver den där fullpottaren, för snickra ihop böcker det kan han helt klart.

Inte vet jag om det var klokt, men skrev gjorde jag trots allt denna recensionsdag. Kanske lite onödigt negativt ser jag när jag läser igenom det. SvD skriver också idag. Nu ska jag läsa och se vad de tyckte, hoppas många vill tycka till i vår FB-cirkel också. Vi ses där!

tiden går så långsamt när man tittar på den

Tiden går så långsamt när man tittar på den är samtidsromanen om det perfekta paret med den perfekta vindsvåningen som har det perfekta äktenskapet. Det saknas bara ett barn för att lyckan ska vara all, det är Caroline och Jonas överens om. Men barnet dröjer och ovissheten gnager sig in i förhållandet, när sedan den lilla dottern Elsa föds efter IVF så ska väl allt vara underbart. Eller? En tidig morgon när Jonas kommer ut från sovrummet förstår han att Caroline kastat Elsa över balkongräcket, babyn överlever men hur ska den lilla familjen någonsin kunna bli hel igen?
Tiden på sjukhuset blir långsam, tiden i kvinnofängelset blir långsam men den här berättelsen blir aldrig långrandig. Tvärtom, jag tycker ibland att omvälvande och viktiga händelser i berättelsen sveps över lite väl snabbt, jag hade velat stanna upp och lära känna personerna lite bättre. Att vila i den oerhört starka intrigen hade inte sinkat, hade bara fördjupat.

Men, det är min smak. Jag gillar när det går lite långsammare, i vissa delar som handlar om den inledande barnlösheten så brinner det verkligen till, texten hugger och sargar. Det berörde. Vill man ha en rappt berättad och gripande berättelse som berör så ska man absolut läsa Josefine Lindéns bok. Jag vet att en uppföljare är på gång och jag ska hålla ögonen öppna efter den, undrar vilken vacker titel som ligger på vänt?

Har bara en invändning, hallå Josefine. Jonas hejar på Djurgården. Hur är det möjligt?

PS. Jag har fått svar, nästa bok har arbetsnamnet Det lilla huset på Borneo. Hon är snabb på Twitter, Josefine. @josefinelinden

boka in ett kalas!

Programmet är här!

bokbloggsjerka - vilket är ditt litterära land?

Vilket är ditt litterära land?

Så undrar Annika i vårens sista bokbloggsjerka och jag funderar lite på hur mitt litterära landskap ser ut. Helt klart mycket varierat och då särskilt geografiskt. Jag läser från många länder och känner mig ganska hemma i många länder, särskilt då samväldesmedlemmarna. De forna brittiska koloniernas litteratur har jag läst ända sedan slutet av 80-talet när jag pluggade Commonwealth Literature, om jag nu måste välja ett land så får det bli Nigeria.

Jag har skrivit om många bra nigerianska författare och söker man på landet här i bloggen kommer det upp ett gäng träffar. Absolut måsteförfattare att läsa tycker jag Chimamanda Ngozie Adichie och Chinua Achebe är, sedan tycker jag mycket om Sefi Atta, Chris Abani och Buchi Emecheta också. Jag kan inte länka eftersom jag är på landet med urkasst nät, läs gärna om dem här på bloggen genom att söka eller klicka på min tag Afrika.

På måndag spelar Nigeria fotbollslandslag match mot Frankrike, det ser jag fram emot. Då får jag nog hålla alla tummar som jag möjligen har för att mitt favoritlitteraturland inte ska åka ur. Som tur är ligger Frankrike också på litteraturtopp 5. :-)

Ghana!

Jag envisas med att lyfta fram litteratur från de länder som spelar match - Ghana har spelat en offensiv och underhållande fotboll så långt. Nu ser jag fram emot kvällens och laddar upp med afrikanska noveller. 

 

Tidskriften Karavan firade 20 år med ett nummer fyllt av 20 författare från hela världen. Med tidskriften i min hand så är det svårt att inte ropa hurra! Här finns mängder av författare representerade som jag läst eller som jag vill läsa.

Värmer upp med en intervju med Ama Ata Aidoo och på frågan varför hon en gång började skriva svarar hon: Jag ville skriva för att utöka världens förråd av berättelser. Därför att jag älskar goda berättelser. 

Av den här västafrikanska författarinnan har jag tidigare endast läst romanen Changes som jag bara har vaga minnen av. Tydligen tyckte jag om den för den har fått stå kvar i min hylla, något som inte är alla böcker förunnat... Den korta novellen Tro det eller ej som publiceras för fösta gången på svenska i Karavan handlar om ett förvirrat ungt par. Kvinnans släktingar är besvikna eftersom både deras barn är pojkar, i mannens släkt räknas enbart pojkar och de ser det aburda i det hela och får sig ett gott skratt. Lika muntert är det inte några veckor senare när kvinnan åter är gravid. Hur ska de nu göra?

En sedelärande historia om hur viktigt det är att kunna se saker från två håll och att hur man än vänder sig så måste man slutligen välja. Jag fastnade för några rader om tiden, det får bli mitt citat:

Därför ska ingen säga något till någon om tid, inte någon gång, inte
någonstans och inte under några omständigheter.
En minut som tänjer ut sig till en hel dag...
Ett år som krymper till en månad...
För att inte tala om de där veckorna som aldrig tycks veta om de kommer 
eller går?

svår läsning i min låda idag ...

Feelgoodbobliotekarien undrade häromdagen vad som egentligen är svår läsning? Ingen lätt fråga att besvara, en av de svåraste sortens böcker för mig är när barn lider, är sjuka, utsätts för vanvård eller övergrepp. Efter att ha följt Annika Koldenius på sociala medier och sett hennes väg fram till förlagskontrakt så vill jag så gärna läsa, vill så gärna. Men det här kommer att bli en tuff bok. Jag får läsa i små portioner. Mycket små. Vi var alltid beredda.

projekt Rosie - sommarens strandbok nummer ett!

Alltså, jag kapitulerade totalt!

En feelgoodroman som är skriven med tanke på att bli film? Med en 39-årig genetikforskare med uppenbara svårigheter med det sociala samspelet som konstruerar en veteskapligt utformad enkät för att hitta en fru? Kan det va nåt?

Ja, det kan det! Graeme Simsion har lyckats att få till en charmig berättelse som gör mer än bara underhåller. Jag fnissade högt många gånger, bland annat på sittande på tvåans spårvagn, det finns en sådan absurd och förlåtande värme som strömmar ut från sidorna. Don Tillman är förvisso en udda fågel, man behöver inte vara specialpedagog för att kunna bocka av autismspektradiagnos, men hans talanger och förmågor skildras på ett sådant sätt att man sätter svårigheterna i andra hand. Det är en av romanens verkliga styrkor att Simsion lyfter fram det unika i Dons liv och visar på hur han med sin intelligens tar in detaljer, har en fantastisk planeringsförmåga och resonerar sig fram till vad som är det optimala för att lyckas med det mesta han företar sig. Inte nödvändigtvis att hitta en fru, eller i det där projektet som kallas livet utan mer i att memorera alla världens cocktails eller att samla in DNA för hitta en väns far. Han lever fast i sina föreställningar, som är grundligt baserade på fakta och veteskapliga undersökningar. Men också han kan förändras, med små steg så går det att leva livet tillsammans med andra, inte bara bredvid. Man önskar alla en Rosie - inte skulle vi må illa av att omvärdera ett och annat, bryta en och annan rutin och ritual och våga pröva annat.

Låt dig charmas och få en bild av en människa med aspergers syndrom som kommer att förändra din sätt att tänka. Läs eller lyssna!

PS. Belinda Bauers Betraktaren är en spänningsroman med en ung man med aspergers i huvudrollen där hans specialintresse används för att bidra till lösningen av ett dödsfall. Också mycket bra.

iran spelar ikväll och då blir det boktips!

Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani är en roman som som fast punkt genom berättelsen använder trädet i den lilla trädgården i Teheran. En tydlig och uppenbar bild av det livskraftiga, det som står kvar oavsett styre, oavsett religion, det som kommer igen och blommar år efter år trots att livet förändras runt om det. Trädet, släktens träd, släktträdet är en väl vald symbol för den här berättelsen om en familjs öde i revolutionernas Iran. Boken börjar dramatiskt med en ung kvinnas förlossning och jag som läser förstår snart att hon är politisk fånge och internerad i kvinnofängelset Evin. Just inledningskapitlet i den här boken är så starkt att man nästan knockas, delar av boken som följer har svårt att leva upp till samma standard. 

Boken börjar alltså med att den lilla flickan Neda föds rakt i i en revolution och avslutas med att hon, som vuxen, deltar i ett nytt försök till att påverka regimen i Iran till att bli ett öppnare, demokratiskt samhälle. På berättelsen väg får jag också möta Omid och Sheida och framförallt det öppna och generösa hem där barnen, vars föräldrar sitter fängslade för sin åsikters skull, växer upp. 

När jag läser om författaren Sahar Delijani så förstår jag att en hel del av hennes debutroman är baserad på egna erfarenheter och jag tycker att hon lyckats mycket bra med att förmedla känslan av hur envist hoppet om ett bättre liv, ett fritt och demokratiskt samhälle präglar människorna. Trots förfärliga erfarenheter, tortyr och avrättningar så fortsätter hoppet att leva och nya generationer samlar sig för att protestera mot politiskt och religiöst förtryck. 

Jag minns en varm augustikväll 2009 då Laleh stod helt grönklädd på Götaplatsen och visade sitt stöd för demokratirörelsen i Iran. Hon, Marjaneh Bahktiari, Athena Farroukzad, Sahar Deljani och många andra är levande exempel på att revolutionens barn nu gör sina röster hörda. De hörs på ett så strålande intelligent sätt att den är omöjligt att låta bli att lyssna. 

- text från april 2014 -

en trapp full av sommar

Jordgubbarna är på sista veckan i självplocken och humlornas restaurang har öppnat. Snart juli. 

den döende dandyn - Jungstedts fjärde

Inte åkte vi ned till resterna av Villa Muramaris när vi var på Gotland i somras och inte har jag varit på Hallwyllska palatset i Stockholm. Inte heller har jag varit på Valdemarsudde på mycket länge, allt det blev jag sugen på att göra när jag lyssnade på Mari Jungstedts  Den döende dandyn. Det är ett utmärkt betyg till en underhållningsroman, att man får lust att sätta sig på tåget och se med egna ögon, turen till Stockholm är mycket lockande med Dardelutställning på Moderna och allt :-)

Själva deckaren då? Ja, efter att ha läst fyra på ett par veckor så är det dags för mig att pausa med Knutas på gotlandspolisen, det är helt OK underhållande och lättlyssnat. Den här boken börjar med att en man hänger mördar i en av portarna i ringmuren och det visar sig att det är konsthandlaren i staden. Det visar sig att han levt ett helt annat liv än det han gett sken av och det är undersökningarna och kopplingarna till konstvärlden som jag riktigt uppskattar i den här delen. Så som jag gillade delarna om vikingatiden och arkeologi i den förra, kan konstatera att Jungstedt är god researcher och att hon paketerar fakta i lättsmält och lockande  form. Inte alls dumt.

Den demokratiske dandyn heter utställningen på Moderna som pågår just nu. 

Passa på att se målningen som boken kretsar kring på riktigt. IRL :-) 

Elfenbenskusten - klart jag ska tipsa om en bok!

Nina återvänder till sin barndomsstad i västafrika med ett sorgebud i bagaget. Hennes far har gått bort, nu är hon familjens överhuvud och förväntas ta hand om hans affärer.

Återkomsten blir förvirrande och stadens stök tränger sig på, larmet sköljer över henne och hon funderar:

Hur ska jag kunna leva bland så mycket likgiltighet? Hon hade hamnat på en teaterscen där huvudrollsinnehavarna var försvunna och dekoren inte liknade någonting.

I Veronique Tadjos självbiografiska roman Långt från min far möter vi en dotter som tvingas konfrontera sin uppväxt och bilderna av föräldrarna förändras allt eftersom. Nina möter sina släktingar och hittar faderns dokument, syskon uppenbarar sig och livet i det afrikanska landet, som kan vara Elfenbenskusten, är kvar i traditioner som Nina har svårt att rationellt förstå. Känslomässigt får hon bara flyta med och trots att hon upptäcker en helt annan far så finns känslan där. Kärleken.

Det här är en vacker kortroman som på ett enkelt och avskalat språk beskriver sorgen över en förlorad förälder. Jag påmindes lite om en av berättelserna i Marie Ndiayes Tre starka kvinnor och just det här att resa bort för att utbilda sig, skapa ett nytt liv i Frankrike och plötsligt tvingas tillbaka skapar kulturkrockar och spänningar som inte är helt enkla att hantera. Skrock och trolldom sida vid sida med högteknologi, vid födelse och död accentueras de gamla traditionerna. Liknande teman som jag också nyss läste om i Okparantas novellsamling, där finns tankar kring identitet och exil som är centrala för många av de afrikanska författarna som jag läst. I SvD skriver Elise Karlsson i sin recension så mycket vältaligare än jag någonsin förmår:

I ”Långt från min far” låter hon skickligt Nina sakta och prövande upptäcka och avslöja allt det som finns inom henne. Tadjo skriver smärtsamt vackert om förlust och identitet, hur de vävs samman. Påminner oss om hur vi rymmer både de hem vi har och de hem vi saknar.

- repris från 2013 - 

mörderskan - en grekisk klassiker

Grekland spelar fotboll framåt kvällen och jag passar på att bjuda en text om en grekisk klassiker, dock bara drygt 100 år gammal. Tyvärr är jag lite dåligt bevandrad i de klassiska grekiska dramerna men om jag hade varit bildad hade jag säkert kunna dra många snygga paralleller. Sak samma, en dramatisk berättelse är Mörderskan av Alexandros Papadiamantis hur som.

En nutida klassiker, en inträngande kvinnoskildring, en text som sätter fart på funderingarna om en människas samvete och förpliktelser. Huvudpersonen är mormodern Chadoula som vakar vid sin dotterdotters sjukbädd. Hon lever ett strävsamt liv på ön Skiathos och drabbas av insikten att det inte finns någon vidare framtid för den lilla flickan i korgen, kan det vara lika gott att hon får sluta sitt liv och slippa växa upp som kvinna i den ojämnlika och slitsamma värld som Chadoula själv upplevt?

När hon tänkte igenom sitt förflutna insåg hon att hon aldrig hade gjort annat än att tjäna andra.

Släktskap med den fina lilla romanen Själamakerskan som utspelar sig på Sardinien, med en kvinna i huvudrollen som också hon ser både fatalistiskt och praktiskt på döden.

Något som är intressant och som jag fick förklaring på i det fina efterordet av J H Swahn är kapitlens disposition. De börjar med en fångande inledning där miljön sätts, en eller flera dramatiska händelser i snabb följd och slutar ofta ovisst. Precis som med Dickens texter så har romanen publicerats som följetong i en dagstidning och måhända har författaren kryddat på lite extra med moraliska dilemman, kärleksbekymmer, flykt genom bergen och så morden förstås ...

Tro nu inte att det här är någon följetong á la Allers, det är en text som har helt andra kvaliteter där författaren vill diskutera och väcka läsaren, vilka möjligheter fanns för en kvinna att leva ett oberoende liv och vad är egentligen rätt och fel? Särskilt imponerad är jag över författarens skickliga tempoväxlingar i språket: snabba korta meningar blandas med de vackraste utbroderade beskrivningar.

I samma stund steg solen upp. Det såg ut som om den runda skivan föddes fram ur vågorna, i havet som Chadoula såg en avlägsen strimma av från sitt gömställe. Det steniga berget som reste sig bakom henne, gav eko åt falkarna utdragna skrin medan dalens, den lilla skogen och buskarnas fåglar hälsade solen med glada drillar.

Skiathos, Grekland

Mörderskan av Alexandros Papadiamantis är utgiven av Oppenheims förlag och den är översatt av Jan Henrik Swahn. Tack särskilt till efterordet!

bubblarrapport - amulett

Amulett var boken som vi skulle prata om på dagens bubbel. De flesta var nöjda med att de läst en creddig "måsteförfattare" och att boken var kort. Att ett ovanligt land: Chile kunde bockas av var inte heller dumt. Anette var mest nöjd av alla som faktiskt lyckats leta upp den i ombyggnadskaoset på biblioteket, trots det var vi lite allmänt skeptiska.

Frågan som nästa alla ställde sig var om det här är genialiskt eller faktiskt bara kejsarens nya kläder? Tankarna i texten strömmar på med associationssprång, formuleringarna är vackra och bildspråket nyskapande men vad är essensen i den böljande textmassan? Vad vill han ha sagt egentligen. Ungdomens sång ekar i författarens öron:

Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framförallt handlade om mod och om speglat, om åtrå och njutning.

Och den sången är vår amulett.

Måhända var vi allt för okunniga om de litterära referenser som troligen nämns, vi saknade att texten landade i de politiska händelser som snuddas vid, i Garcia Marques är det det rinnande blodet av krigets offer som förbinder folket, i Bolaños roman är det sången. Frihetssångerna som lever i poesin. Det är ingen lätt roman att läsa och den lämnar oss lätt andfådda, vi gav den ett betyg på 2.8 av 5 poäng.

Jag själv uppskattade många av de delarna som handlade om böcker och läsande, jag är inte särdeles förtjust i långa partier av medvetandeströmmar som vindlar sig fram i texter men delar av den här boken kunde till och med jag köpa. Läs och begrunda:

Auxilio, sa de, sluta stöka runt här i lägenheten, låt pappren ligga där de ligger, damm och litteratur har alltid kommit väl överens. Och jag blev stående och och tittade på dem och tänkte, vad rätt de har, damm, litteratur, och eftersom jag på den tiden var en sökare och noga med nyanserna föreställde jag mig olika häpnadsväckande och sorgliga situationer, jag föreställde mig hur böckerna stod stilla på hyllorna och jag föreställde mig hur världens damm sakta tog sig in i biblioteken, långsamt, envist, ohejdbart, och då förstod jag att böckerna var ett lätt byte för dammet (jag förstod det men vägrade att acceptera det), jag såg virvlar av damm, moln av damm som materialiserades på det Pampas som fanns längst inne i mitt minne, och molnen avancerade tills de kom till Mexicos huvudstad, molnen från mitt Pampas som var allas Pampas även om många vägrade se det, och allt täcktes av ett enda stort dammoln, böckerna jag hade läst och böckerna jag tänkte läsa, och det fanns inget att göra, hur mycket jag än använde sopkvasten och dammtrasan skulle det aldrig försvinna, för det här dammet var en beståndsdel av själva böckerna och i det levde de, i någon mening, eller imiterade något som liknande liv.

Den som säger att jag skriver för långa meningar ska läsa Bolaño. Just Sayin'. Nästa bokbubblarträff bestämdes till den 13 augusti. Då ska vi ansluta till kulturkalasets stora bokcirkel om Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset. Vi läser också novellsamlingen Kärlek x 21 från Tranans förlag. Vi bestämde att vi läser de fem första novellerna, resten är frivilligt. :-) Tills dess kan vi också njuta med våra sommarpresenter. Härligt bokbord vi hade!

Trevlig sommar önskas alla bokbubblare!

Visst gillar vi dessutom Chiles offensiva anfallsfotboll. Viva!

snabbtips om en författare från Kamerun

En spännande författarinna som skriver på franska och har sitt ursprung i Kamerun är Leonora Miano. Hennes romaner utspelar sig i ett fiktivt centralafrikanskt land med inbördeskriget som fond. Nattens Inre och Konturer av den dag som nalkas är båda mycket spännande och ger mig som läser ett antal pusselbitar i krigets psykologi och hur det påverkar den lilla människan. 

grattis - du har vunnit Tjockare än vatten

Då har slumpen avgjort - grattis till Irene Helmersson!

Du har vunnit Carin Gerhardsens senaste, maila din adress till mig på anna snabela joholofsson.se så kommer den på posten.
Härlig sommarläsning önskas!

The Secret History (Donna Tartt)

The Secret History är Donna Tartts första. Jag hade inte riktigt fattat vem Tartt är måste jag erkänna, utan hade blandat ihop henne med en annan författare (avslöjar inte vem) och avfärdat henne. Efter att ha läst Steglitsan skall jag nu beta av resten av hennes verk också. Man förstår att det här blivit en "modern klassiker" - den är sådär helgjuten som ganska få böcker är. Vi följer en grupp collegestudenter i en håla i Vermont. Det är en udda samling klassicismstuderande rikemansungar Richard, från enkla omständigheter i Kalifornien, lär känna. Det tar ett helt läsår och en hel roman att förstå alla aspekter av den hemliga historien och under tiden avslöjas också ett stort antal mindre hemligheter. Genom dessa lär vi känna ungdomarna på riktigt och det är väl deras liv som är den egentliga hemliga historien.

Tartt tackar Bret Easton Ellis och visst kan man dra vissa paralleller till hans rotlösa, distanserade figurer. Ännu mer tänker jag på Patricia Higsmiths Tom Ripley. Denne sympatiske psykopats egenskaper kan sägas vara uppdelade och fördelade på de sex ungdomarna. Delar av berättelsen liknar också valfri Ripleybok med perspektivet hos förövaren, uppbyggnaden av en sorts förståelse för det ändå meningslösa dådet och med en misstänksam omvärld och polismyndighet som spänningsskapande moment. Även tematiskt liknar det Ripley med klassperspektiv och avund. Om jag någon gång doktorerar på Tartt skall jag föra detta i bevis, just nu får ni bara tro mig på mitt ord.

Jämfört med Steglitsan så är The Secret History mer sluten i tid och rum. Det tar in USAs kontraster i mindre doser, men de finns där i form av det ytliga Kalifornien, den snobbiga Östkusten och Vermonts Trailer Trash (det senare ganska oförsonligt skildrat, utan att man riktigt förstår motivet). Det finns också någon typ av bildningsambition i bägge böckerna. Jag gissar att någon som är kunnig i konst respektive klassicism ler överseende åt den fond åt huvudberättelsen Tartts utvikningar i ämnena ger. Den pseudointellektuelle Gästbloggaren tycker det är ett bra grepp och tittar otåligt på klockan medan han väntar på att posten skall leverera The Little Friend till Gårda.

/Gästbloggare M

den inre kretsen - småintressant för en historianörd

Då har jag lyssnat klart på den tredje delen i Mari Jungstedts serie om kriminalkommisarien Anders Knutas vid visbypolisen. I Den inre kretsen hittas en ung holländska mördad och spåren leder till den arkeologiska utgrävning som hon deltar i under sommarmånaderna. Samtidigt hittas en häst dödad och snart börjar hästhuvuden dyka upp hos välkända gotländska män, ett vikingatida guldsmycke stjäls på museet och kanske hänger allt ihop?

För en sån som jag som är intresserad av historia, då särskilt vikingatid och medeltid, så är runtomkringhistorian spännande. Jag får lust att åka en sväng till till ön i Östersjön med så fantastiskt intressant historia, själva mordet och de rituella komponenterna känns mindre spännande. Lite avtrubbad blir man ju som van deckarläsare, därför är det viktigt att berättelsen och människorna runt om både intresserar och berör. Jag ska erkänna att jag är lite småtrött på karaktärerna just nu, tre böcker på en dryg vecka är något av en överdos. Trots det så lyssnar jag vidare, nästa del heter nämligen Den döende dandyn och jag räknar kallt med att den ska handla om konst, homosexualitet och kanske det glada 20-talet.

Det går ju inte att missa, dessutom är Mari Jungstedts snälla och lättlyssnade deckare perfekta att lyssna på när man gör annat. Som att se på fotboll eller spela Farmville. Gott så.

ikväll är det Algeriet

I Vad dagen är natten skyldig är det Younes som berättar sin historia. Hela livet är han klämd mellan det arabiska och det franska, mellan kolonialismen och nationalister, mellan sitt ursprung och sitt levda liv. Jag får läsa om hur hans far helt utblottad tar med sig sin lilla familj från jordbruket in till Orans förstäder. I förtvivlan överger han släktens jord för att söka lyckan och mötet med staden blir omtumlande. Younes beskriver det han ser som

En ockrafärgad, brännhet snårskog, dammig och stinkande, ympas vid stadsmuren som en elakartad svulst.

Det var inget fel på folk i allmänhet. Armodet hade inte lyckats fördärva deras sinnen, bekymren hade inte utplånat deras hygglighet. De behöll sin tro på omvärlden, och det skänkte dem oändligt tålamod.

Han ser hur fadern kämpar för att behålla någon slags värdighet och hans mor söker ständigt kämpa mot fattigdom.

Hon hade stil och grace, och när hon skyndade nedför sluttningen hann olyckan inte ifatt henne fast den hängde vid klänningsfållen som ett koppel hundar.

För att kunna ge sin son en framtid lämnar fadern honom hos en äldre bror som är apotekare och gift med en fransyska. Nu får Younes namnet Jonas, de flyttar till den mycket europeiskt orienterade lilla staden och Jonas får vänner i skolan som är fransmän, judar, berber och araber. Han träffar också flickan Émile som blir hans livs kärlek. Jonas är närmast berusad av alla möjligheter som utbildning och välbärgade vänner ger man han känner hela tiden skuld för familjen som blev kvar i slummen. Både modern och fadern försvinner utan spår.

Pappas försvinnande hade fastnat i halsen på mig. Jag kunde varken svälja ner eller hosta upp det. Han hade sina principer men hade man förlorat ansiktet så var det ingen mening med att försöka rädda det övriga.

Allteftersom Jonas växer upp blir orättvisorna i samhället allt tydligare. Han känner sig som en förrädare och försöker bidra på de sätt han förmår till att stödja frihetskampen men han har också en lojalitet med sina vänner att tänka på, det är en svår balans. Livet krackelerar allt mer och när hans vän gifter sig med Émile tappar Jonas fotfästet. Han reser tillbaka till sin barndoms slum.

Hur hade jag kunnat klara mig utan den här delen av mig själv? Jag borde ha kommit hit med jämna mellanrum för att täta mina sprickor och skapa min egna övertygelser. Nu när Rio Salado inte talade till mig i samma ordalag, vilket språk skulle jag välja? Jonas eller Younes? Hade jag varit tolererad, integrerad, tämjd?

Som exemplen på text som jag valt visar så är det här en bok med ett alldeles eget, alldeles fantastiskt bildspråk. Jag skulle kunna välja ut passager från varenda sida och dela med er. Så underbart är det! Metaforerna är många och ändå tynger de inte på något sätt ned, texten flyter och berättelsen vindlar fram precis lagom fort. Jag får följa med genom Algeriets historia från 1930 till 1960 och lyssna till många olika röster, men tydligast av alla är förstås Younas. Han är berättaren och han får representera hur komplext det kan vara det där med identitet och lojalitet.

Yasmina Khadra är en pseudonym för Mohammed Moulesshoul, militär född i Algeriet och numer bosatt i Frankrike och han predikar humanism och demokrati. Pesudonymen valde han för att hedra sin dotter och alla algeriska kvinnor och han har en aktiv hemsida http://www.yasmina-khadra.com/. Jag har tidigare läst Efter attentatet som utforskar den muslimska fundamentalism som kan förleda till terrorbrott. Sirenerna i Bagdad har jag kvar att läsa, den ser jag fram emot!

PS. Bara ett litet citat till: En kväll tassade vintern ut på tå för att lämna plats åt våren.

- repris från juni 2012 -

dubbeltips: Nigeria och Ghana

I dag spelar både Nigeria och Ghana och jag måste passa på att tipsa om en bok om en familj som har rötterna i båda länderna: Komma och gå av Tayie Selasi. Finns i pocket och så här skrev jag om den förra sommaren:

Kweku dies barefoot on a Sunday before sunrise, his slippers by the doorway to the bedroom like dogs.

Så lyder den första meningen i Taiye Selasis roman Ghana Must Go som också finns på svenska med titeln Komma och gå. Det där med tofflorna vid dörren återkommer genom berättelsen, fadern Kweku borde vara en sådan man som dör med stövlarna på, inte barfota i trädgården. Utifrån faderns dödsfall nystas familjens liv upp, jag får i återblickar följa den begåvade men fattige Kweku Sais uppväxt, giftermål med Fola, nigerianska som flytt landet under inbördeskrig och hans fyra nu vuxna barn. Ganska snart förstår jag som läser att barnen inte har träffat sin far på mycket länge, inte heller varandra har de träffat och i egna kapitel berättas deras historier. De är den biologiska familjen Sais som inte längre har den självklara gemenskapen som förväntas, och de mår inte bra av det.

Why did I ever leave you? We did what we knew. It was what we knew. Leaving. We were immigrants. Immigrants leave. Let's learn how to stay.

När de reser till sin fars begravning i Ghana tvingas de att möta varandra och tillsammans börja leta efter sina rötter, de är alla i förtvivlat behov av ett sammanhang. Deras upplösta familj och de erfarenheterna som de bär med sig in i vuxenlivet  får man väl säga är den här romanens grundtema men Selasi vill också diskutera rotlöshet på andra sätt med oss. Familjen är immigranter i USA och trots att de gått på de finaste universiteten, är vackra och framgångsrika, helt integrerade så är de i amerikanernas ögon ändå alltid afrikaner. Människor runt omkring dem ser på dem som exotiska och de hör inte i grunden till, väl i Afrika är de amerikaner och de är lika främmande både i Ghana, Nigeria och i Boston. I Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Amerikanah utforskar också hon just den känslan av utanförskap och båda böckerna är verkligen läsvärda. Båda böckerna finns på svenska också om man inte har lust att läsa på engelska!

- repris från juli 2013 -

doftexplosion

Hela köket fylls av doft från en enda ros!

TBR

En liten hög, eller två väntar på mig i sommarstugan. To Be Read - Happy days!

då var det dags för Schweiz

Match ikväll. Ett litet boktips från Schweiz:

Small world - en liten värld blir den som en människa drabbad av alzheimer lever i. En oförutsägbar värld som bara blir mindre och mindre, där finns minnen som kommer och går, känslor som flyktigt återupplevs för att genast försvinna igen och snart finns inget av personen som en gång var kvar. Utom de allra första barndomsminnena. 

Konrad Lang har vuxit upp i utkanten av en mycket välbärgad familj, Koch, i Schweiz. Han har fungerat som sällskap åt den jämnårige sonen i huset och fått den finaste utbildning som kan köpas för pengar. Nu, vid dryga 60, är han satt att sköta familjens sommarhus på Korfu. En olycklig dag sätter han eld på hela egendomen och fru Koch bestämmer sig för att installera honom i en lägenhet i Schweiz. Han lever ett gott liv, träffar en ny kvinna men en dag hittar han inte längre vägen hem efter att ha handlat. Han har drabbats av alzheimer, han har allt svårare att minnas och orientera sig och är snart helt beroende av att bli omhändertagen av familjen Koch.

Redan i början av den här romanen  förstår jag som läser att Konrad Lang har ett alldeles speciellt band till den rika och mäktiga familjen och hur allt samman hänger ihop ska absolut inte avslöjas här. Det här är en lättläst och mycket gripande berättelse om en man som flera gånger om förlorar sin identitet. Titeln syftar förstås på den beskurna verklighet som vi tror att en dement människa lever i, om det kan vi ju faktiskt inget veta, men också på hur Konrad med sitt fina sätt, polerade jargong och inövade fraser hanterar sina minnesluckor. När han träffar någon som verkar känna honom och han inte har en aning om vem personen i fråga är säger han: Small world, en liten värld är det inte?

 - repris från december 2012 -