kossera, kossera kom, kossera, kossera kom!

Uppför en backe och nedför en äng, över en stätta och sen är man i på promenad i naturreservatet som omfamnar Stigfjorden. Mycket har hänt under de 15 år vi bott i området. Tallskogen med mjuk och sviktande barrmatta där man kunde hitta de allra tidigaste gula små kantareller är borta. Hygget är också vackert, på sitt sätt. Nu med kruståtel som vajar i vinden - Sveriges vanligaste gräs och otroligt vacker i färg.

I sprickdalen ned mot havet är granarna borta, och med dem försvann den trolska stämningen med mossbelupna stenmurar och solsken silat genom den täta barrskogen. Nu syns förvisso den dramatiska naturen på ett helt annat sätt och getterna gör sitt jobb.

Orolig är jag dock för orkidélokalen i den för detta kohagen. Där betas inte längre och blommorna ser allt mer trängda ut, från att ha funnits i hundratal så hittar jag nu bara några stycken. Jag ropar: kossera, kossera kom!