jag kommer vara här i solsken och i skugga - ett dystopiskt experiment

Jag kommer vara här i skolsken och i skugga är den poetiska titeln som förvirrar min läsning. Jag hade inte förväntat mig en dystopi där den enkla tolkningen är att all mänsklig civilisation till syvende och sist leder till total katastrof. De framsteg som civilisationen för med sig så som sjukvård, utbildning, infrastruktur och annat gott överskuggas av människans maktlystnad, vilja att äga och vilja att härska. En sorts utväg finns i konsten och den ultimata utvägen är att återgå till ursprunget. Tillbaka till savannerna, tillbaka till jägar- och samlarlivet.

Huvudpersonen i den här romanen är en partikommissarie från det kommunistiska Bern som får till uppgift att bege sig till högkvarteret för att arrestera herr Brazhinsky. Högkvarteret är insprängt i en alp och består av ett intrikat tunnelsystem som ska vara oförstörbart, det är smyckat med konst för att påminna om Berns hjältemodiga förflutna och prov på fantastisk ingenjörskonst. Samtidigt lever männsikorna i Bern, som är en stormakt som sträcker sig från Schweiz och ända mer till Östafrika, på ett sätt som liknar medeltiden, de flesta är analfabeter och hästen är fortskaffningmedlet. Kriget mot de allierade fascisterna Tyskland-England har pågått i mer än hundra år och det är evig vinter. Snö och is sällskapar med ett språk som inte längre talas.

Ja, ni förstår att titeln förvirrade mig. När dessutom formen är experimentell men nyuppfunna ord, prosalyriska avsnitt med naturbeskrivningar blandas med vardagsrealism och ren science-fiction. Japp, då är jag borta. Inte så borta dock att jag inte läste ut för någonstans ville jag faktiskt veta hur det gick för kommisarien, jag ville veta. Sen ska erkännas att jag vill kunna lägga Schweiz till listan över lästa länder också :-)

Det här är typiskt en sådan bok som man skulle kunna läsa många gånger och oförblommat älska, om man hade den läggningen. Många, många trådar finnas att nysta i och civilisationskritiken är inte direkt svår att hitta. Säkert finns det de som skrivit uppsatser om den här boken, jag är ingen frälst dystopiläsare och därför kan jag nöja mig med att säga att jag är glad att den är slut.

Vill man läsa vad SvD skrev i sin recension så länkar jag. Vill man höra Christian Kracht på internationell författarscen så ska man passa på i september. 11 september närmare bestämt.