Nadine Gordimer - en av de stora!

En av mina litterära idoler har gått ur tiden. Jag har läst många, många titlar av Nadine Gordimer och hon slutade aldrig att beröra mig. Idag läser jag att hon gått bort, Per Wästberg skriver personligt och vackert om sin vänskap med en av litteraturvärldens giganter. Läs det, och läs hennes böcker om ni inte redan gjort det. Jag har följt hennes författarskap men det var pre-blogg. Min sons historia är den enda titel jag skrivit ett inlägg om. Kommer repris från 2010 här:

En av de författare som följt mig i många år är Nadine Gordimer, ständigt aktuell i kamp för yttrandefrihet och demokrati. När jag nu skulle välja en roman att skriva om så får det bli Min Sons Historia. Jag läste den i mitten av 90-talet och minns den än, har den till och med sparad. Mycket slängdes och skänktes i och med en flytt men den blev kvar. Min sons historia av Nadine Gordimer är en roman som utmanar ens tankevärld och man inser att livet kanske inte är helt vitt eller svart. Där finns många gråzoner också vilket blir extra tydligt mot bakgrund av apartheidsystemets raslagar.

Min sons historia utspelar sig alltså i Sydafrika och börjar med sonens upptäckt av att hans far, Sonny, har en vit älskarinna samtidigt som han är något av en frontfigur i kampen mot den sydafrikanska apartheidregimen. Det är en intressant och tankeväckande bok om en svart medelklassfamilj, om livet bland vita, om kampen för kärlek och frihet och vilket pris som alla inblandade faktiskt får betala. Jag tyckte mycket om att läsa den och räknar den som en av klassikerna i min bokhylla. Vackert språk, mångbottnat budskap i en engagerande historia, man kan bocka av många klassikerkriterier!

- repris från 2010 -