Stoner - trevligt och välpolerat

Jag är på dejt med Stoner, hittills trevligt. Ingen passion men småputtrigt sådär.

Så skrev jag på FB när jag hade lyssnat sisådär halva boken. Patrik svarade på FB och undrade om vi läst samma bok?

“Sometimes, immersed in his books, there would come to him the awareness of all that he did not know, of all that he had not read; and the serenity for which he labored was shattered as he realized the little time he had in life to read so much, to learn what he had to know.” 
― John Edward Williams, Stoner

Nu har jag närmast maniskt lyssnat klart. Det här var en roman som jag inte kunde lämna, inte spara på. Underligt med tanke på det lågmälda långsamma tempot, men så fängslande var det. Björn Granath som läser gör det fantastiskt bra, lugnt och sakligt, typ som jag föreställer mig William Stoners egen röst. Jag kan verkligen tänka mig att det här är en bok som många kan läsa utifrån sina egna erfarenheter, kanske är det det som gjort den omåttligt populär? Man kan se den som en roman om en klassresa som inte är enkel, en roman om äktenskapet och familjelivet, en roman om ränker inom universitetvärlden, en roman om litteraturhistoria eller kanske helt enkelt en roman om en människa och hans liv.

“He was forty-two years old, and he could see nothing before him that he wished to enjoy and little behind him that he cared to remember.” 
― John Edward Williams, Stoner

Lite smådeprimerande är den här boken också, visst finns där ljusglimtar med kärlek och passion. Särskilt finner Stoner det i sitt arbete med medeltida texter på latin och i underviningen som blir hans kall i 40 år men den bestående känslan är den av besvikelse. Trots allt hårt arbete och alla goda intentioner så slutar livet oundvikligt med döden. Det man kan ta med sig från den här romanen, förutom ett antal fenomenala one-liners om läsning och bildning, är att ta vara på livet i stunden. Konventioner och sociala strukurer stänger in, begränsar men det finns möjlighet att förändra. Förhoppningsvis mer nu är i mellankrigstiden. Förhoppningsvis mer i Sverige än i USA.

Jag läser i tidningen att John Williams roman från 1965 är en av de mest säljande romanerna i Holland, visst är det lite mysko att en till synes bortglömd bok av en till synes bortglömd författare plötsligt får en renässans och säljs över hela världen? Den har fått mycket uppmärksamhet också här i Sverige och med all rätt. Det är språkligt stramt och lågmält gripande men passion, nja inte från min sida.

Trevligt, snyggt och välpolerat duger gott.

Citaten ovan har jag hämtat från listan på Goodreads. Gästbloggarn har också läst. Kolla in hans text.