apropå Opa - vet du att farfar var nazist?

Apropå att Kulturkollo i veckan har ett tema om "det som är sant" så passade det mig att läsa den omtalade självbiografiska romanen Apropå Opa . I den får jag möta den unga Köpenhamnskvinnan som hoppat av sina studier och istället låter tiden gå i ett urmakeri. Hon blir ständigt påmind över att framtiden borde vara den bästa tiden, borde vara hoppfull. Ändå känner hon ett skriande behov av att undersöka det förflutna. Hon minns sin barndom, hon förundras över sin pappas revolt och hon försöker pussla samman de trasiga bitarna till en stabil grund att stå på inför framtiden. Det går sådär. Pappa, tysken som för längesedan bröt med sin familj, kommer in i urmakeriet på centralstationen. Han är på väg för att besöka sin döende far i Berlin och behovet att ta reda på sanningen blir allt starkare. Kanske kan hennes kusin ge henne några ledtrådar?

Det som är sant - så heter vårt tema på Kulturkollo och jag kan vara lite kluven till den här sortens ganska svåra genre där fakta och fiktion blandas. På bokens omslag kallas den en nyckelroman och jag blir faktiskt tvungen att läsa mer om vad som skiljer nyckelromaner från autofiktion. Där har ju det senaste decenniet kommit otroligt många romaner, med Knausgård som obestridlig kung, som utforskar det egna livet. De som exponerar och ibland exploaterar sin persona, sina omgivningar för att få till en kommentar, en poäng eller en god historia. I nyckelromanerna så ska huvudpersonerna vara baserade på verkliga människor men samtidigt vara förklädda såpass att man behöver en "nyckel" för att genomskåda chiffret. Till den genren säger sig Julia Butschkows roman höra. Samtidigt så har hon ett foto på utsidan och en titel som gör att boken signalerar att det faktiskt handlar om just hennes farfar - en farfar som var hängiven nazist och kommendant i ett av de polska lägren.

Jag frågar mig var fakta slutar och fiktionen startar? Måste det vara sant det som skrivs? Författaren skriver om sin sanning, sina upplevelser och samtidigt tolkas det lätt av läsaren som sanningen. Eller så behöver man inte fundera. En roman är en roman är en roman. Det hörde vi Lena Andersson deklamera när böckerna om Ester diskuterades i höstas och en författare har förvisso en stor konstnärlig frihet. Frågan är bara om läsaren känner sig lite obehaglig till mods när man stänger boken - undrar man alltför mycket över vad som är sant eller ej så kanske textens andra poänger går en förbi. Det vore synd för Apropå Opa är en spännande roman som utforskar hur tystnad och hemligheter fortplantar sig genom generationer och hur skuld mår illa av att döljas.

Sadura förlag skänkte boken.