Augustpriset i höstas var det som var min tipping-point. Jag hade länge tänkt avstå serien om Maj eftersom jag inte riktigt var redo för att läsa så mycket ångest, känsla av oduglighet och vilsenhet. Nu fick Kristina Sandberg det fina priset och samtidigt kom Att föda ett barn som ljudbok. Sagt och gjort. Jag har nu lyssnat på nästan 17 timmar av klaustrofobisk och ältande roman där många, många ord beskriver vardagen för Maj i småbrödens sällskap.Jag är förbannad mest hela tiden när jag hör hur familjen behandlar den unga Maj, hur hennes alkoholiserade make inte förmår rycka upp sig. Samtidigt irriterar jag mig på Maj, hon städar och tvättar och försöker betvinga smutsen som inte finns. Maj känner sig underlägsen direktörsfamiljen och försöker anpassa sig på ett sådant sätt att hennes eget jag totalt utplånas.
Jag hörde Kristina berätta om boken vid ett tillfälle på mässan och då beskrev hon hur hon ville skriva en bok om sin mormors generation. Den första där människor i Sverige gjorde klassresor och hur det påverkade deras liv på många sätt. Jag kan känna igen mig i det där att man hamnar i situationer som man inte alls är bekväm i, det händer mig ofta fortfarande och känslan hänger fast som ett häftplåster att det är ens prestation som räknas. Det handlar inte om vem man är utan vad man gör. Man ska vara hel och ren, man ska göra rätt för sig och hemmet ska vara rent och snyggt. Arbeta först, vila sedan. Så är också vår generation fostrad, skillnaden är att jag vuxit upp i ett välfärdssamhälle där också lantisar utan varken familj eller pengar kunde skaffa en bra utbildning. Vi får inte glömma det, alla vi som vuxit upp i efterkrigstidens Sverige.
Kristina Sandberg har med sin trilogi vunnit ytterligare ett fint pris: Moa-priset som delas ut till en författare som skriver i Moas anda. Viktig kvinnolitteratur håller jag med om att det här är, men inte nödvändigtvis för mig. En del räcker gott.
Kristinas eget boktips kan man läsa på Kulturkollo, kika in!
Den här boken passade inte mig heller :)
SvaraRadera