ungdomsår - J.M. Coetzee

Ungdomsår  är nästa bokbubblarbok och jag tänker att jag inte skriver allt för mycket såhär innan vi faktiskt bokcirklat den. Samtidigt så vet jag att jag glömmer om jag inte skriver ... Alla bokcirkelkompisar får helt enkelt låta bli att läsa.

Jag läste ganska nyligen Coetzees bok om hans barndom i Sydafrika: Pojkår och läsningen fortsatte med den hyllvärmande ungdomsår. Coetzee berättar om hur hungern efter det riktiga livet, konstnärslivet, lockar honom att flytta från provinsen till London. Han strävar efter att bevisa både för sig själv och för familjen att han är vuxen nog att klara sig själv. Med en examen i matematik i bagaget börjar han arbeta på IBM som dataprogrammerare - den grå kontorsvardagen är mycket långt från det liv som poet som han drömt om. Hur han än anstränger sig för att passa in i det engelska klassamhället så är han en främling, han har inte rätt bakgrund för att bli accepterad och han är mycket ensam. Han tar sin tillflykt till biograferna och biblioteket, där läser han sig igenom alla de berömda författarna, skriver på en doktorsavhandling i litteratur och funderar på hur han ska kunna träffa en kvinna att älska. Utan lidelsefull erotik så är det troligen omöjligt att bli en äkta konstnär, utan försörjning som garanterar ett uppehållstillstånd i landet är det de facto omöjligt. 2003 tilldelades han nobelpriset med prismotivering att han, "i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet". Så också i Ungdomsår.

Ungdomsår utspelar sig i samma tid som stora politiska förändringar sker i Sydafrika, massakern i Sharpville skymtar förbi och det förvånar mig att Coetzee inte kommenterar det politiska läget mer. Han får sporadiska rapporter från sitt hemland, han läser de liberala tidningarna i England men han agerar inte alls. Vid något tillfälle låter han förstå att han inte gärna talar afrikaans på gatan i London - han förklarar det med att det vore som att tala nazismens språk. Jag hade nog förväntat mig lite fler kommentarer kring landet han lämnade men han har lämnat. Han deklarerar flera gånger i boken att han inte tänker sig att återvända.

Det här är en memoarbok och självklart skall Coetzees utveckling från pojke till man vara det som står i centrum. Som hos många unga männsikor så slår vuxenlivet hårt mot både drömmar och principer. Ideal och förhoppningar om ett liv som poet förbyts till ångesten över att inte våga misslyckas, att stirrande frukta ett tomt blad. Kall och frusen, med lite hopp om konst och kärlek avslutar Coetzee sina ungdomsår.