vi var skapta för lycka

Jag tänkte mig att det skulle passa så fint att skriva om en bok med ett hjärta på omslaget såhär på allahjärtans. Och visst är vi var skapta för lycka en roman om kärlek, eller åtminstone passion, men huvudkänslan som bor i mig efter att jag lyssnat klart är vemod. Veronique Olmi beskriver så otäckt äkta den där känslan av tomhet som kan infinna sig i livet trots att man på ytan har allt.

Serge är en man i sextioårsåldern som bor i Montmartre med sin unga fru, han har två barn och ett framgångsrikt arbete och något som skaver och skevar i själen. När Suzanne kommer till lägenheten för att stämma sonens piano så drabbas han av en oförklarlig förälskelse. Han söker upp henne och de inleder ett förhållande, hon som är alldaglig och medelålders. Vad kan hon ge honom som hans unga vackra fru inte kan? (I de här tankegångarna är den här boken omåttligt fransk vilket störde mig extremt mycket till en början.)

Hur som, Suzanne blir den som lyssnar till Serges historia. Han återupptäcker, genom musiken och instrumentet, sin barndoms minnen. När han själv är på väg att bryta upp sin familj påminns han om uppbrottet från sin mor när han var 9 och allteftersom byggs bilden på. De handlingar som i början av romanen verkade själviska blir en smula mer förståeliga. En smula skriver jag för jag har svårt att hålla borta moraltanten i mig.

Behöver man då läsa ännu en bok om en man i övre medelåldern som är otrogen, tänker tillbaka på sitt liv och omvärderar? Jo, men ja. Det som framförallt gjorde att jag lyssnade vidare var det osentimentala språket som på rytmisk och musikalisk prosa berättar Olmi om Serges liv, så som det blev. Så som han upplever det. Extra plus till miljöerna, jag vill genast resa till Paris!