snöbarnet - en bok som inte släpper taget!

Emellanåt får man en bok i sin hand som när den är utläst inte går att lägga ifrån sig med en gång. Jag måste liksom sitta en stund med den, vända och vrida lite innan jag har förlikat mig med slutet och kan släppa personerna.

Precis sådan är debutromanen av Eowyn Ivey: Snöbarnet. Vi möter Mabel och Jack som lever sina liv i Alaska, året är 1920 när romanen börjar. De har träffats när de inte var helt unga och till deras stora sorg är barnet de väntar dödfött. Mabel tar detta oerhört hårt, det är 1910 och en stor del av en kvinnas identitet är ju som maka och mor. Hon har allt svårare att klara alla frågor från omgivningen om varför hon inte har några barn.

En dag 1918 sitter hon med ett flygblad i handen, USAs regering vill att bönder slår sig ner på hemman längs territoriets nya tåglinje. Alaskas järnvägs- och ångbåtsföretag erbjuder rabatter. Jack är tveksam, ska de flytta från USA ? De är inga bönder, de närmar sig femtio år. Mabel känner inga frågor om barn/barnbarn, hon ska inte prata med någon, de ska jobba sida vid sida, trötta men nöjda.

Det blir naturligtvis inte så, det blir ett oerhört hårt liv, andra vintern känner Mabel att hon inte klarar mer. Mörkret, all snö, den fruktansvärda kylan.

Trots allt så blir de lite "barnsliga" en kväll när första snön kommit och de bygger en snögubbe eller snarare en snöflicka. Jack och Mabel lägger ner hela sin själ i snöflickan och hon får både vantar och halsduk. Nästa morgon är snöfiguren förstörd och vantar och halsduk borta, det finns små fotspår som leder bort  mot skogen. Någon dag senare säger Jack att han skymtat en liten flicka i skogsbrynet. Är det möjligt?! Mabel börjar se framför sig ett barn som hon äntligen ska få ta hand om, är det snöflickan som fått liv? Hon minns berättelsen som hennes far, litteraturprofessorn, berättade, en rysk saga om en snöflicka.

Mabel och Jack hade aldrig klarat tillvaron om de inte fått god kontakt med en grannfamilj, utan deras stöd och hjälp hade de fått flytta hem. Det finns en flicka och hon litar så småningom på de båda och hon kommer tillbaka varje år när den första snön lagt sig. 

Så går åren och jaa, läs denna boken, det är en liten pärla!

/Gästbloggare A