Fjärran, så nära

Hassan Blasim och Xiaolu Guo samtalar om exil och hur det faktum att de lever på ett annat ställe än sin uppväxtort. Blasim berättar om hur hans erfarenheter av flykt och har blivit mycket aktuella med de flyktingströmmar som vi ser just nu. Har författarna en plats i det? Guo känner sig priviligerad som har möjlighet att använda sin röst, många av alla de flyktingar som kommer idag har ingen röst. Om man har pengar, har ett pass som vit västerlänning så är alla gränser öppna. Blasim berättar att han ofta har stora problem att resa fritt, trots att han är en erkänd författare behandlas han som kriminell. Han menar att skönlitteratur är viktigt för att ge riktig kunskap om ett land eller kultur, media är som snabbmat som man konsumerar och man behöver ge något tid och engagemang för att kunna förstå. Guo berättar att hon, som författare i Kina, var ganska tystlåten och när hon flyttade till London så kände hon ett behov av börja kommentera sin samtid för att ge en mer nyanserad bild av Kina. 

Vilken roll fyller så författandet? Är det terapeutiskt? Blasim menar att han vill leka när han skriver, han ser sitt fiktionsskrivande som ett härligt spel som han sätter spelreglerna för och han har skrivit sedan 20 års åldern. När han skriver fakta så har han en störrefrihet nu när han bor i Finland, hans böcker skrivs på arabiska och några av böckerna finns gratispublicerade på Internet. Några av hans senaste finns nu på arabiska. Guos senare böcker som hon skrivit på engelska kan inte ges ut i Kina, hon ses som en förrädare som övergivit sitt land. Hennes böcker på engelska kommenterar både öst och väst och hon vill skriva generella historier som många kan identifiera sig med. 

Världen är större än Västeuropa. Japp.