det blå mellan himmel och hav - Palestinsk skildring som upprör och berör

Det blå mellan himmel och hav är Susan Abulhawas alldeles nyutkomna roman och jag har lyssnat på den några sena kvällar och tidiga morgnar. Det måste vara oerhört svårt att skriva en uppföljare till den världssuccé som Morgon i Jenin var. Svårt att matcha den succen och jag ska säga direkt att enligt min mening så lyckas hon inte särskilt bra. Återigen återvänder Abulhawa till Gaza-remsan och det är en svepande släktkrönika som hon presenterar för mig, den startar i bildandet av staten Israel då den arabiska befolkningen i Palestina tvingas att flytta från sina  byar. Familjen Baraka lever i den lilla byn Beit Daras där de lever nära jorden, odlar och handlar. Umm Mamdouh blir änka och hon har en särskild gåva, hon kan se och tala med djinner, andar. Modern och de tre barnen tvingas lämna sin by och under flykten får de utstå hemska umbäranden. Slutligen hamnar familjen i ett flyktingläger i Gaza. Sonen i familjen bestämmer sig för att emigrera till USA och det är där som vi får lära känna barnbarnet Nur.

Mer än 60 år senare förälskar sig då ett av barnbarnen, Nur i en gift läkare från Gaza och hon bestämmer sig för att återvända till Palestina. Återseendet med sin släkt blir både härligt och mycket svårt. Känslan av att ständigt vara på flykt, ständigt behöva prestera för att duga och att inte ha något riktigt hemma sitter djupt i Nur. Resan tillbaka till hennes farfars familj väcker känslor som hon sedan länge försökt tränga bort. Det blå mellan himmel och hav är en roman som påminner oss om hur utsatta människor i flykt och i exil kan vara och hur spåren av flykt och rotlöshet fortplantar sig genom generationer. Jag möter dagligen små barn som har erfarenheten av flykt med sig i sin livshistoria och jag påminns varje dag om vårt ansvar för att försöka göra livet så gott som det bara går för dem, och alla andra i behov av en trygg plats att visats på. Just nu är det här en fråga aktuellare än någonsin och att läsa Abulhawas roman gör att jag återigen börjar googla på konflikten i Mellanöstern. Politik och medmänsklighet måste kunna gå att förena.

Ska jag nu återkomma ett slag till själva romanen så tycker jag inte att den håller måttet fullt ut. Språket med sitt inslag av arabiska ordspråk (hade jag haft en tryckt bok hade jag bjudit på flera fina citat) och delarna där drömmarna och språkets kraft blir tydligt för läsaren älskar jag. Miljöbeskrivningarna likaså. Delar av handlingen är så gripande och drabbande och så kommer vi till stycken där jag tycker att texten närmar sig harlekin-romanen. Det känns som att Abulhawa har velat paketera in ett politiskt brännande stoff i en, eller faktiskt flera, kärlekshistorier och där någonstans börjar jag slölyssna. Enligt mig är det här inte en romantisk kärleksroman utan ett effektivt inlägg i debatten kring konflikten i Palestina men jag gissar att förlaget också vill sälja in den som en romantisk relationsroman för att inte bli allt för politiska. Kolla in trailern som jag tycker visar precis på romanens problem - att försöka vara både ock: