imorgon börjar resan jorden runt

Lyrans Noblesser startar sin resa Jorden runt imorgon och det är Amerika som gäller i februari. De texter hon valt ut är:

En bön för de stulna - Jennifer Clement (Mexico)
Hägern - Lise Tremblay (Kanada)
Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare - Lydia Davis (USA)
Hausfrau - Jill Alexander Essbaum - (USA)
Kaptenens verser - Pablo Neruda (Chile)
Axolotl - Julio Cortázar (Argentina)

För min del kommer jag att bokprata om Lydia Davis novellsamling på Kulturkollo Läser - som jag redan läst - skriva om En bön för de stulna och reprisera min text om Hausfrau. Så kommer där ett och annat bonusinlägg också, det utlovas redan nu. Det blir min resa i februari - hurdan blir din? 

vi bubblar om Miniatyrmakaren

Min text om boken. 

Idag var det träff med fina bokbubblarna för att prata 1600-talets Amsterdam och varför inte göra det i Steampunkmiljö? Afternoon tea blev tilltugget och som vanligt var det både mysigt och avslappnat snack om böcker, Amsterdam och det mycket vackra omslaget på Miniatyrmakaren. De flesta av oss tyckte att boken började långsamt men att den tog sig efterhand och betyget blev 3.7 av 5. En av reflektionerna var att det i början varit svårt att tycka om någon av karaktärerna i boken men när man lärde känna dem så växte historien. Miljöerna var så typiskt historiska men ändå på något sätt tidlösa, lite mystiskt var det med alla miniatyrerna och det var fint att inte allt förklarades utan att man fick lägga pusslet själv. Lite småbesvikna var vi att det inte var en holländsk författare, det hade varit bra för alla oss som utmanat oss med att läsa från fler länder än Sverige, Storbrittanien och USA. Jessie Burtons debutroman får ändå räknas till en av de bästa vi läst i bokbubblarna. Bara slagen av Fyren mellan haven. Nu är jag mycket sugen på att se Nellas dockskåp, i april är det dags. Då drar jag på bokresa till Amsterdam!

Vinter med Kulturkollo #mot ljuset!

Ännu är det ju inte vår men ljuset, ljuset, ljuset är på väg tillbaka. Imorgon börjar vårterminen på riktigt inne på Kulturkollo och redan idag så presenteras några av vårnyheterna där. Klicka er dit och håll utkik under dagen! 

Dagens boktips blir Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck som jag skrev om 2014: 

Utan att verka vilja ta allt för enkla poänger så tycker jag att det finns något i Sara som påminner om Ester. Ja, ni vet Ester i Lena Anderssons gestaltning. Det handlar om förälskelser som bara inte har förutsättningar att bli. Om förälskelsen i hängivelsen som man nästan kan göra vad som helst för att hålla fast vid.

Det finns verkligen en stolthet i stark förälskelse. Man låter sig bli hur patetisk som helst för att få behålla den, kryper i stoftet bara för att visa att man är beredd att göra det.

Sara i Ett så starkt ljus älskar att vara förälskad, hon lever sitt liv för den berusande känslan och trots att förälskelserna rinner som sand mellan fingrarna så behåller hon tron på att det finns en rätt. Hon har bara inte hittat henom än. Innan jag började läsa den här augustprisnominerade romanen så hade jag en föreställning om att den skulle var en beskrivning av ung, olycklig kärlek och ack så jag bedrog mig. Det är mesta av allt en bok om förälskelsen och den skildrar både ömsint och avslöjande alla de sätt som vi människor beter oss på när vi är förälskade. Att det är en ung flicka som förälskar sig i både tjejer och killar är del av romanen men det är inte i mitt fokus i läsningen. Det är det allmänmänskliga som drabbar. Känslan att det kunde handlat om mig.  



Provläs!

skriva för att lära - en användbar skrivhandbok

Nu går det här speciallärarprojektet in på sista rycket. Jag håller medvetet det här  neverending akademiska läsandet och skrivandet utanför bloggen men så dyker en pärla upp som tål att tipsa om för alla som gillar texter. Olga Dysthe är en guru i pedagogiksammanhang och hennes Det flerstämmiga klassrummet har jag använt som inspiration många, många gånger. Givet var då att Skriva för att lära skulle vara en lärobok helt i min smak.

Dysthe, Hertzberg, Lökensgard-Hoel (2011) ger handfasta råd kring akademiskt skrivande som passar utmärkt att ta till sig när man skriver andra sorters texter också. Mycket strukturerat och pedagogiskt (fattas väl annat) beskriver författarna strategier för hur man kan attackera en skrivuppgift genom att noga reflektera över textens olika nivåer, strukturer och hur man kan anpassa sitt skrivande utifrån syfte och mottagare.

Som ni märker så närmar sig den här texten något helt annat än ett blogginlägg så jag ska ge mig här. Lättar upp mitt torra boktips med ett litet fnissavslut. När jag sökte på Adlibris för att hitta länk till den här handboken så fick jag också den här finingen som förslag:

Skriv, sudda ut och skriv igen! Det får helt enkelt bli mitt motto för den här kommande skrivuppgiften. Bra tips för alla skribenter! Stora som små. 

med en e-bok i min hand

önskar jag alla bloggisar en fin helg! I Vinter med Kulturkollos sista skälvande dagar läser jag ännu en roman med snö i titeln. Den och På Spåret är kvällens nöje! 

jag lät dig gå - välskriven brittisk deckare

Jag lät dig gå  är den här arbetsveckans ljudbok och Clare Mackintosh gör mig inte besviken. Hon skriver i samma stil som Belinda Bauer och gillar man välskrivna brittiska deckare med psykologiskt komplexa människor och en rejäl twist i handlingen så har man hittat rätt.

Handlingen inleds med att en liten pojke omkommer i en olycka, hans mamma släpper hans hand för ett ögonblick och en bil kommer körande i rasande fart. Smitningsolyckan utreds av poliserna Kate och Ray och de kan inte släppa fallet. Samtidigt får man följa Jenna som inte ser någon framtid lägre i Bristol, hon flyttar till Wales och bosätter sig i en liten by nära havet. Trots att hon gör allt för att börja om på nytt så hinner minnena ikapp henne. Där någonstans tyckte jag att den här historien närmade sig en feelgood á la Lucy Dillon. Ni vet, ödslig stuga, konstnärligt arbete, spännande man dyker upp, hundvalp och promenader på stranden. Som tur är så tar alltsamman en annan vändning och svänger tillbaks mot deckare. Bra grepp.

En förklaring till att den här debutromanen känns så förtrogen med polisarbetet kan vara att Mackintosh arbetade i tolv år som polis innan hon sadlade om till journalist. Jag lät dig gå bygger på ett fall som hon tidigare arbetade med som polis och jag gillar hur hon diskuterar både rättvisa och skuld med oss som läser. Inget är så enkelt, inget är självklart.

Men, men. Nu blev jag faktiskt ändå lite sugen på renoveringsobjekt, hundar, romantik och brittisk kust så nästa ljudbok får bli När livet börjar om. 

Yarden har världspremiär på festivalen

Invigningsfilm på Göteborg Film Festival som startar imorgon är Yarden. Festivalen visar 450 filmer under 11 dagar. Jag själv kommer inte att se någon film men Gästbloggar'n har ett gäng biljetter, inte Yarden dock. Jag läste boken i somras och så här skrev jag då om den:

yarden - en bok att läsa i Almedalens tid

Där ligger den ju - den nya snygga utgåvan med en yttre estetik som flirtar med de klassiska arbetarförfattarnas. Kristian Lundbergs blivande klassikerYarden som kom 2009 har utökats med ett nyskrivet förord och en scendramatisering gjord av Lundberg själv. För min del så tycker jag att den skönlitterära delen kompletteras mycket fint av av pjäsen och det är både intressant och befriande att få höra andras tankar, andras röster kilas in i den värld som är Lundbergs. För visst är det så att jag läser den här boken som autofiktion. Kristian berättar från första sidan att han är en författare som hamnat i ekonomisk knipa och utan utbildning så hamnar han hos bemanningsföretaget. Han blir timanställd på Yarden där han flyttar och tvättar bilar utomhus året om. Skriver gör han några minuter på morgonen innan jobbet och de små korta texterna bildar en modern arbetarskildring. Han beskriver det monotona och själlösa i arbetet, utsattheten i arbetsvillkor som gör att en anställd kan sparkas i stunden men också solidaritet och hjälpsamhet arbetarna emellan.

I själva romanen är det egentligen bara Kristian själv och något också hans mamma som man får lära känna. Modern med en svår psykisk sjukdom, Kristian som också har psykiska problem och som tidigt självmedicinerar dem med alkohol och droger. Textsnuttarna från barndomen och tonårstiden sveper förbi och fragmenten skapar en bild av en trasig och komplicerad uppväxt som Kristian har beslutat sig för att inte utsätta sin egen son för. Därför måste han arbeta. Sköta sig. Göra rätt för sig.

Politikerveckan i Almedalen pågår för fullt och det handlar om arbete och det handlar om skolan. För en person, alltså jag själv, som har sitt arbetsliv just förlagt till skolan så blir det att en och annan tanke poppar upp. Jag följer debatterna och funderar en sväng till på det där med arbete och hur arbetet skapar både identitet och känsla av sammanhang. Roland Paulsen och Elise Karlsson har båda skrivit uppmärksammade böcker under våren som vill problematisera vår bild av arbete. Väl värt att tänka nytt kring. Snart ska jag börja på ett helt nytt arbete med nya arbetskamrater och nya arbetsuppgifter - för mig så är det både skrämmande och spännande på en och samma gång. Jag är en av de där speciallärarna som ska arbeta med läsa-skriva-räkna i de yngre åldrarna. Det kommer inte vara det minsta svårt att motivera sig för den uppgiften men jag bävar en aning för att ta mig an den monumentala motvind och nedförsbacke som skolan hamnat i.

Vi får se, arbetet är ju faktiskt inte allt. Men ganska mycket.

-repris från juli 2015- 

kvinnan som gick i solskenet - Mma Ramotswe och feminismen

Kvinnan som gick i solskenet är vårens bok i serien om Damernas detektivbyrå. Kvinnan som går i solskenet är Mma Ramotswe själv som känner sig så priviligerad med en man som älskar henne, ett stimulerande arbete och fosterbarn som skänker glädje. Om det bara inte vore för allt det där hushållsarbetet ... Fd sekreteraren, numer delägaren, Mma Makutsi övertygar Mma Ramotswe att det är dags för livets första semester. Inte är det lätt att ta ledigt när man är van att ha koll på allt, delegera är inte lätt och dessutom så känner hon sig inte alls säker på att hennes detektivbyråanställda är vuxna uppgiften. När detektivbyrån får ett fall att lösa som kräver diskretion bestämmer sig Mma Ramotswe att tre dagars semester är fullt tillräckligt. Skafferiet är städat, makens kläder lagade, nu är det arbetet som lockar!

I livet i Gaborone, Botswana, är det traditionerna som gäller. Kvinnornas lott är att ta hand om hem och barn och den fördelningen börjar störa Mma Ramotswe. Hennes man arbetar visserligen hårt på sin verkstad, men hon arbetar ju också. Varför skall inköp, matlagning, städning och tvätt självklart göras av henne? Smått, smått anländer jämställdhetsdebatten till Damernas, Mma Ramotswe var den första kvinna i landet som öppnade en detektivbyrå och nu funderar hon på hur arbetet i hemmet egentligen ska fördelas.

Efter att ha lyssnat till en omständlig och mycket mångordig Shakespearepjäs i måndags så tänkte jag att det skulle vara mysigt med en lättläst, snabbläst pralin. Men käre värld, så omständligt och mångordigt det här är. Det som jag i början av serien tyckte var mycket charmigt upplever jag nu som ganska tröttande. Omkvädena, upprepningarna och det faktum att nästan inget händer på 200 sidor gör att jag faktiskt rekommenderar alla att läsa de första böckerna i serien istället. Nu, i del one-to-many (nummer 16) känns som han kokar en ganska tunn soppa på en spik här Alexander McCall Smith.

uppmärksamhet som värmer ...

Jag blev alldeles varm i hjärtat när det började droppa in besökare hit till bloggen från bodilmalmsten.se. Det visade sig att webmaster där läst och gillat min text om Bodils ljudbok Det här är hjärtat så mycket att delar av den publicerats där. Hedrande att bli citerad på en av mina litterära idolers hemsida, så mycket att det nästan är genant.  

Idag kom så Cisons lista över bok- och litteraturbloggar. Plats 10 är inte illa, för lilla mig. Jag är i fint sällskap med flera av mina kulturkollokollegor och så förstås bokhora i topp. Jag har försummat den här bloggen till Kulturkollos fördel så det är extra kul att läsarna fortfarande hittar hit. Ni är varmt välkomna!

Vinter med Kulturkollo #vinterläsning

I Vinterdagbok är Paul Auster väldigt konkret. Han har blivit medveten om sin dödlighet och det här är en skildring av livet fram till ålderdomen (han är sextiotre) och han berättar om det genom att katalogisera sitt fysiska liv så här långt - sin kropp, var och hur han bott, när han varit nära döden och hur han reagerat fysiskt på psykologiska trauman. Han beskriver sina föräldrars åldrande och rekonstruerar deras liv. Han beskriver sin ungdoms kärlekar, sitt långvariga äktenskap och sin relation till hustruns familj. Allt skildras med en exakthet som skulle kunnat kännas klinisk om det inte var för den allestädes närvarande respekten. Respekten för sig själv (eller sin kropp kanske) och alla andra han skriver om. Det som kunde blivit åldersneurotiskt (vilket ju inte behöver vara fel; tänk Haren vilar) blir istället modigt. Modigt genom att han ser rakt genom sina sextiotre år och förbi dem mot åldrandet utan att flacka med blicken.

Nu låter det som att man skall läsa boken i terapeutiskt syfte, eller åtminstone att Auster skrivit den i ett sådant, men den är också en befriande opretentiös självbiografi, med ett par vackra personporträtt och en charmig flirt med Brooklyn som ju är så poppis nuförtiden. Det finns inte ett uns av självupptagenhet trots att Auster skriver i duform till sig själv, vilket spontant låter hemskt, eller hur, och trots att han är så tekniskt skicklig att man kunde ryggat tillbaka av den anledningen så känns boken genuint sympatisk och ärlig. Det är inte hemskt i alla fall, det är vackert. En vacker liten bok om liv och död.

/Gästbloggare M

- repris från 2013 -

En vintersaga - som en schysst mellolåt, fast längre

Fantastisk idé det här med teater på bio! Plötsligt kan man se Englands bästa skådespelare på scen trots att man egentligen befinner sig långt från London. I kväll inleddes Shakespeareåret för min del när det bjöds En Vintersaga på Roy. När jag promenerade hem över Heden i snöslasket så insåg jag att Shakespeares komedi har slående likheter med en välgjord mellolåt. Glimrande artister som framför sin akt i en snygg scenografi. Bra text med en blandning av lättsamma rim och djupa existentiella tankar, lugnare verser med fartfylld refräng, kärlek och olyckliga förvecklingar, allvar och underhållning och så en rejäl tonartshöjning mot slutet. Allt för att passa alla sorter i publiken. Skillnaden är kanske bara att mellolåten är tre minuter och En Vintersaga är tre timmar. Åsså Dame Judi Dench då förstås. 81 år gammal och med en pondus som ingen annan i föreställningen rår på intar hon scenrummet. Man sitter helt förtrollad. Små, små gester och en gestaltning av texten som är oöverträffad, vilken skådespelerska. Resten av ensemblen var också proffs men ingen i närheten av Dench. Stort tack till Linda som ordnade den här Bokbubblarträffen!

Jag har lovat mig själv att gå mer på teater och det här var en grandios start på teateråret 2016. 

Vinter med Kulturkollo #vinterdvala

I kväll ska bege mig ut ur min vinterdvala och se Shakespeare på Bio Roy med mina fina bokbubblare - A Winter's Tale bjuds med Judi Dench i en av rollerna. Jag hoppas kunna skriva lite om det ikväll men kanske är jag då för trött. Så är det, januari är månaden då jag precis bara orkar jobba och plugga och i bästa fall lyssna på en ljudbok. Jag önskar att jag var en igelkott som kunde gå i dvala och vakna framåt våren. Ha nu en fin måndag alla bloggisar och för att pigga upp den här bloggen litegrand så kör jag en repris om en iskall bok. Från 2012: 

Romanen Caribou Island var den enda bok som jag köpte med mig hem från Louisiana och det var författaren David Vanns förtjänst. Han berättade om sitt författarskap på ett sätt som blev oemotståndligt. I hans underhållande svada om jobb som skeppare och önskan om att bli litteraturforskare så finns där en fond i Alaska. Han har vuxit upp där, hans far tog livet av sig när Vann var 13 år och hans allra första texter från high-school utspelade sig också där. Novellsamlingen han debuterade med heter Legend of a Suicide och har delvis självbiografisk bakgrund. Han berättade att han ofta börjar sina berättelser i en miljö och funderar sedan ut vilka karaktärer som skulle kunna bo där, hur miljön påverkar dem och deras handlingar. Så får berättelsen vindla sig fram utan någon plan. Inga flödesscheman eller utkast bara själva berättelsen från början till slut, miljöer, händelser och karaktärer får eget liv. Han skriver sina böcker snabbt och Vann hävdar helt bestämt att vissa mönster och pusselbitar kommer inte på plats förrän texten faktiskt möter läsaren.

Samma dag som jag läst färdigt Caribou Island  hör jag plötsligt en lösryckt mening från bilradion: Klimatet har format alla mänskliga kulturer. Så självklart, förstås är det stor skillnad i människors sätt att hantera sin vardag beroende på klimatet. Naturen ger människan olika förutsättningar och försörjningsmöjligheter men påverkar de också människans kynne? Påverkar klimatet våra tankar och känslor? David Vanns svar på den frågan är ja.

I Caribou Island  är livet fåordigt och kargt, drömmen om någonting annat är stark och när romanen börjar går det mot den mörka årstiden. Irene och Gary har varit gifta i 30 år och hela tiden har Gary närt den romantiska drömmen om ett vildmarksliv i Alaska. Han har påbörjat otaliga projekt genom livet och nu har beslutat att bygga sig en stuga på Caribou Island helt efter eget huvud. Ingen plan ingen erfarenhet. Inget avlopp, ingen elektricitet och snön kommer redan i slutet av augusti. Irenes största rädsla är att bli ensam och det skrämmer henne otroligt mycket när hon upptäcker att i livet med Gary är hon ensammare än någonsin tidigare. Sonen Mark lever trapperliv, fiskar lax på sommaren och röker hasch resten av året, dottern Rhonda i sin tur väntar på att bli gift med sin tandläkare, då kommer livet att bli lyckligt. Eller kanske bara tomt.

Det här är en vemodig och klaustrofobisk bok med oerhört vackra miljöbeskrivningar som överraskade mig. Total svärta i korta, snabba meningar som driver upp tempot mot det oundvikliga slutet. Läsvärt!

David Vanns senaste bok heter Dirt och mer om den kan man läsa hos The Guardian.

River - Stellan Skarsgård som egensinnig polis

Då har vi sett de två första delarna av River. Stellan Skarsgård spelar en kriminalare i London som förlorat sin kollega. John River är en polis som använder sin egen skörhet och sitt utanförskap för att lösa brott på sitt egna vis. Hittills mycket lovande. Jag ska spara på avsnitten lite trots att det lockar att se allihop på en gång. Härligheten med Netflix gör att man måste testa sin förmåga att vänta. 

Hmmm, kanske ett avsnitt till?  

resa in i tomheten - reportagebok från Syrien

Jag läser några sidor varje dag i Resa in i tomheten av Samar Yazbek, det är en omskakande bok och jag klarar bara av små portioner. Samtidigt så vill jag inte ge upp, jag möter dagligen barn som har erfarenheter från flykt från Syrien och jag vill veta mer. Kunna mer.

Idag kan man läsa Samar Yazbeks text Syrien har blivit en ventil för hela världens vrede i DN - jag länkar om någon har missat. Hon har ett sätt att skriva om en svår fråga som verkligen sätter igång tankarna. Från sin nuvarande bas i Paris reflekterar hon över sitt hemland och västerlandets syn på konflikten där.

Jag sätter mig ned i min fåtölj och läser ett par sidor till. Om någon vecka eller så borde jag vara klar. Då kommer ett längre inlägg.

Sherlock the Abominable Bride

Sherlock och Watson dyker upp i en julspecial på Tv ikväll och det är klart att jag måste titta!  Jag är barnsligt förtjust i den brittiska dramaserien där både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman briljerar. När handlingen dessutom är förflyttad till 1890-talets London så är peppen på fantastisk kostym och miljöer om möjligt ännu större än vanligt. Vill man få expertkommentarer till avsnittet så ska man följa Mattias Boströms twittrande @mattiasb #SherlockSVT. Han själv rekommenderar visserligen att man ska följa den komplicerade handlingen noga och läsa hans tweets i efterhand ...

Hur som, högtidsstund väntar, smygkika här! 

en sjuttioåring, mockatårta och jag

Häromdagen pratade jag i telefon med en nybliven sjuttioåring som inte vill vara med på bild här på bloggen. Absolut inte. Kontentan av hela samtalet var två. 1. Det är roligare att fylla femtio än sjuttio. 2. Inget går upp mot mockatårta från Nossebro? Det finns ingen lika bra någonstans. Punkt.

Jag fyller ju faktiskt inte femtio förrän nästa år och jag bor alldeles för långt från den fantastiska mockatårtsbagaren på slätten, men mockabakelse unnade jag mig idag. Går ej att jämföra med The Real Thing men den var god, faktiskt mycket god. För mig som tål laktos allt sämre så var det här en fin fredagsfika. (Annars hade det blivit semla, hver gang!) För alla som vill bege sig ut i kvällen så är det Kulturnatta här i stan - för mig blir det handboll och På spåret på TV. Go helg på er alla bloggisar!

Vinter med Kulturkollo #stjärnklart

Incidental Comics - en favorit! 

den skyldige - veckans ljudbok

En ljudbok per arbetsvecka - sådan är min ratio ungefär och veckans lyssning har varit Den skyldige. Stenhård och hårdkokt spänningsroman i sydstatsmiljö. Så kan man sammanfatta den här berättelsen om Will Robies strävan efter att bevisa sin far oskyldig. Will arbetar för CIA och han är en av organisationens bäste lönnmördare, han bokstavligen reser jorden runt för att ligga på pass och skjuta statens fiender. På ett av sina uppdrag hamnar ett litet barn i skottlinjen och blir skjutet av misstag. Händelsen blir ett hjärnspöke och Will kan inte längre kallhamrat utföra sina uppdrag. Han börjar fundera på vad han gör. En tvekande agent passar inte in i  kåren och han uppmanas att reda ut sitt liv om han ska kunna jobba kvar.

Will reser hem till sin uppväxtsstad och där i småstaden i sydstaterna verkar tiden närmast stått stilla. Det mesta verkar vara sig likt förutom att Wills pappa, domaren, sitter i arresten. Han är anklagad för mord. Will bestämmer sig för att börja undersöka vad som hänt och på den resan så konfronteras han med sitt förflutna. Han flyttade från staden för mer än 20 år sedan och han har inte besökt sin familj sedan dess. Nu är det dags att rota runt i den där ryggsäcken som han burit med sig genom livet.

Jag gillade den här boken väldigt mycket tack vare hur livet i den lilla staden mitt i ingenstans beskrivs. Den sociala kontrollen, de sociala mönstren och Wills blick på sin hemstad är intressanta. Han var en av dem som reste iväg, hur blev det med alla de som stannade kvar? Lite påminner den känslan mig om En amerikansk förlust av Philipp Meyer som jag läste i höstas.

Själva agenthistorien är sedan också helt OK. Jag är inte överdrivet förtjust i de mycket våldsamma inslagen i den här genren, jag förstår att de hör till men för mig är skjutandet inte det som skapar spänning i en roman. Adjektivet hård har jag använt två gånger i inledningen: stenhård och hårdkokt. Måste fylla på med varmhjärtad och ärlig också, för det är två ord som passar in på Will Robie och det är det som gör att jag lyssnar klart på den här välskrivna och drivet skrivna spänningsromanen.

men herregud - läser hon inte?

Jo då, jag läser för fullt! Men texterna om böcker har inte riktigt strömmat in här på bloggen de senaste dagarna. Det beror på en enda sak. Recensionsdatum. Det kommer texter i februari och i mars om aktuella böcker, jag lovar!

Bokvåren blir fin!

om jag blev sugen?

Svar: ja. Om jag köpte? Svar: nej. Men jag ville. 

kvällsnöje de luxe

Dagens nöje. En timmes skottande bredvid en stillastående lastbilskö ... 

dagens utsikt

Dagen tillbringas i GU s fantastiska huvudbyggnad. Historien ekar i korridoren och utanför salen finns hatthylla med plats för hög hatt och paraplyställ. Miljön inne är underbar för en jugend-älskare och utsikten idag är fabulös! 

och en dag var hela världen vit ...

Igår var det en sådan där dag i Göteborg när man vaknade upp och hela världen var vit. Jag känner min alltid lite som mumintrollet i Trollvinter när snön har lagt sig som ett täcke över allt det vanliga grå och trista. Det är som att stiga in i en annan värld, och i Göteborgs fall så var det en värld där ingen lokaltrafik fungerade och människor gick, gick och gick längs med spårvagnsspåren för att kunna ta sig till skolor och arbeten. Jag själv fick mig några rejäla promenader i modden och hoppas nu på att snön är någorlunda röjd idag.

Mumintrollet vaknar ur sitt ide och vågar sig trots allt det skrämmande ut i världen. Med små steg vågar han lämna mamma och den trygga salongen och växer många meter på vägen. Trollvinter är en av de finaste sagorna som jag läst och den är då alls ingen barnbok, har någon missat Tove Janssons böcker så läs, läs, läs! Eller lyssna. Tove läser själv i Yles öppna arkiv. Mark Levengood läser på Storytel och jag letar förtvivlat efter min bok för jag vill ha med en av illustrationerna - den när Mumin kikar ut takluckan och ser hela världen vit. Hittar den inte så jag får bjuda en bild på Tooticki som sitter och metar istället. När Mumintrollet tar sig ut i den tysta, döda världen så finner han snart en vän. En vän att värma sig hos, en vän att prata med och en vän som stannar trots att Mårran kommer.

Vinter med Kulturkollo #snö

Man kan undra om vädergudarna läser Kulturkollo och ordnar med väder som passar våra vinterord?

Idag är hela världen inbäddad i ett tjockt vitt täcke och mer än en decimeter nysnö har fallit. Underbart!

Passa nu på att lyssna på en briljant liten novell på temat uppläst av Jonas Karlsson själv:

https://play.spotify.com/track/3VNUmh4FQeD5obIO3Pc3AE

Kim Thúy - alltid aktuell!

Älskade Kim Thúy! Hennes fina text om Sverige i dagens Vi Läser går rakt in i hjärtat. Precis som hennes romaner Ru och Mãn gör. I vår kommer ännu en bok: Vi.  I väntan på det - läs texten i Vi Läser och läs min intervju med Kim på Kulturkollo! 

veckans bokblogg - det är jag!

Kika in hos Nilmas bokhylla idag om ni vill läsa mer om mig och min blogg. Det är jag som är veckans bokblogg :-)

innan du dog - del tre om Siri

Innan du dog är den tredje delen i serien om terapeuten Siri och det är också de tredje boken jag lyssnar på. För att krångla till det en smula så började jag bakifrån och lyssnade först på del fem, sedan på del fyra och nu då på del tre. Jag kan intyga att det funkar det också.

Grebe och Träff har skapat en komplex och trovärdig huvudperson i Siri Bergman. Jag kan ju inte låta bli att jämföra henne med namnen Sebstian Bergman som är huvudperson i Hjort/Rosenfeldts deckarserie. Där Sebastian är för mycket av allt är Siri människan man vill ta till sitt hjärta. Det är en balansgång det där att skapa en karaktär att bygga en hel bokserie på och jag tycker att Grebe/Träff har lyckats riktigt bra.

I den här bokens början bestämmer sig Siri för att börja röja i sin döda man Stefans saker och där hittar hon en almanacka med anteckningar om möten, hon hittar en skolkatalog med gymnasievänner och hon inser att en av Stefans vänner också dött på ett ouppklarat sätt. Sökandet efter Stefans förflutna gör att hon snart inte klarar av att leva i nuet och hennes lille son och den nye mannen Marcus känner inte längre igen henne.

Jag gillar att möta Siri, jag gillar att hon är en reflekterande och tänkande människa utan att bli en schablon av en psykolog. Jag ska lyssna vidare - del två nästa!

idag: Premiär för London Spy

Tom Rob Smith heter manusförfattaren till den omtalade brittiska Tv-serien London Spy som har premiär på SVT ikväll. Nydanande och okonventionell är några pressröster jag läst. Så kan man delvis beskriva hans deckare också. Så här skrev jag om Gården 2014: 

Tom Rob Smiths spännande roman Gården har delvis verklig bakgrund och det gör mig mycket nyfiken på hans egna erfarenheter. Inte önskar jag någon att uppleva det som bokens Daniel får vara med om. Man får hoppas att det allra mesta är ren fiktion, i romanen är det Daniel som får ett telefonsamtal från sin far där han varnar Daniel för att modern kan komma att kontakta honom. Föräldrarna har sålt sina fsatigheter och sin handelsträdgård i England och dragit sig tillbaka till den svenska landsbygden. På den lilla gården utanför Falkenberg ska de odla ekologiskt och leva med självhushåll. Fadern hävdar i det överraskande samtalet att modern är sjuk och våldsam, modern dyker upp i London och säger att hon är utsatt för en komplott, fadern ljuger. Daniel förstår snart att något gått mycket snett i Sverige men vilken av föräldrarna har egentligen vettet i behåll? Hur var egentligen livet i Sverige och vem är det som bedrar vem?

Förutom att vara en spännande berättelse där läsaren hela tiden hålls i osäkerhet och lockas att ta parti för de olika karaktärerna á la Gone Girl så är det här en fin skildring av en familj som fallit sönder på grund av tystnaden. Hemlighetsmakeriet från förr finns kvar och påverkar nutiden på ett sätt som gör att hemligheterna i nuet också blir omöjliga att avslöja. Livet blir onödigt krångligt bara för att ingen talar med den andre, till slut blir det för mycket och haveriet är ett faktum.

Vinter med Kulturkollo #minus

Bor man i Göteborg är den här väderprognosen ganska ovanlig.
Passande just idag när kulturkolloordet är -. 

högtidsstund=handbollsstund

Dags att heja på Sverige!

nödåret - en aktuell historisk roman

Dödens färg är vit. Till begravning klär man sig i svart, de levande gör så. Också en avliden är svartklädd och iförd de finaste kläder som han eller hon har ägt i livet men ansiktet är alltid vitt. När själen lämnar en människa finns bara vitt kvar. 

Utomhus här i Göteborg är det snöyra, termometern står rejält på minus och härbärgena har öppnat så att hemlösa inte sak frysa ihjäl på våra gator. Iskallt är det i den politiska debatten men ändå, någonstans så finns känslan av solidaritet mellan människor, medmänsklighet och omsorg om sin nästa. Den känslan bär jag med mig in i läsningen av Nödåret. 

1867–1869 var det missväxt i Norden. Den drabbade framförallt Finland och norra Sverige och var den sista stora, svåra missväxten i Europa. De kalla och korta somrarna gav   dåliga skördar och hungersnöden bidrog till en emigrationsvåg. Människor drevs på flykt för att överleva. I Finland drabbades befolkningen också mycket hårt och i den alldeles nyutkomna romanen Nödåret av Aki Ollikainen får vi följa några olika människor under året då fler finländare dog än de som överlevde. Vintern kommer tidigt och är obönhörligt sträng. I den lilla familjen i norr svälter sig fadern för att ge det som ändå finns till sin familj, modern Marja och de två barnen överger stugan för att vandra söderut. I staden sitter senatorn och undrar varför den beställda nödsäden inte kommit fram i tid, nödjobben som skapas när järnvägen byggs blir plats för smittohärdar och i hamnkvarteren besöker den fine doktorn hororna för att undersöka om de är friska samtidigt som han själv förser sig med det han vill ha. Någonstans finns där en föreställning om vad som värdigt och medmänskligt men när nöden och hungern kommer allt närmre så blir idealen allt svårare att leva upp till. Prästen tröstar och menar att visst kommer det en vår också detta år. Visst kommer det en vår och då gäller det att våga tro på en sommar. Och ännu en. Och fortsätta simma. 

Ollikainen har skrivit en roman som är rotad i nödåret 1867-68 och som ställer oss frågor om livet just nu, här idag. Vi har ett välfärdssamhälle som hjälper många men det innebär inte att man kan titta bort, i romanen är budskapet att all gör vad de kan. Några kan göra mycket, andra kan nästan inte hjälpa alls och andra vill inte sträcka ut en hjälpande hand. Den finska familjen utplånas nästan på sin vandring mot St Petersburg, doktorns ingivelse att ta hand om den lille pojken som står i en snödriva förändrar livet för ett barn. Kylan, hungern och en liten gnutta hopp är så vackert beskrivet i den här texten och jag hoppas att den läses av många!

tulpanens dag!

Alla bloggisar önskas en skön helg! Krispigt och vitt inne, krispigt och vitt ute. Allt är gott! 

vinter med Kulturkollo #sol

Vintersolen lös också i januari 2003!

de nominerade debutanterna är presenterade

Jag har en liten extra vurm för debutanter och brukar läsa ett antal varje år. Extra spännande är det förstås när det börjar närma sig Borås Tidnings debutantpris. I år är det två diktsamlingar, två novellsamlingar och en roman som kan vinna:  

Theodor Hildeman Togner med diktsamlingen Ut
Gabriel Itkes-Sznap med diktsamlingen Tolvfingertal
Linna Johansson med romanen Lollo
Stina Stoor med novellsamlingen Bli som folk
Anna Westphalen med novellsamlingen Perfekt packad skit. 

Jag har bara läst Lollo och Bli som folk och de båda är starka berättelser om unga kvinnors väg mot vuxenlivet. Jag hoppas på Stina Stoor som vinnare! Klicka er vidare så kan ni läsa om mina tankar inne på Kulturkollo!

Har ni läst några av de nominerade? Vilken hejar ni på? 

snövit ska dö - tysk krimi

Nele Neuhaus är Tysklands Emelie Schepp, de är båda mycket framgångsrika egenutgivare av spännande och fartfyllda deckare med en psykologisk twist. Deras böcker har efter hand fångats upp av de större förlagen och de är båda nu erkända och mycket lästa deckarförfattarinnor. Snövit ska dö är del nummer fyra i Neuhaus serie som utspelar sig i och runt Frankfurt, just den här boken har byn Alterheim som spelplats.

Dramat börjar med att Tobias som suttit tio år i fängelse för mord på två flickor frisläpps och kommer hem till sin far i byn. Samtidigt hittas ett flickskelett i en tank och kort därefter knuffas en kvinna ned från en motorvägsbro. Poliserna Pia och Olver börjar nysta i de två händelserna och Pia börjar misstänka att alltsamman har att göra med de två flickorna som försvann (förmodat mördades) mer än tio år tidigare. Tobias får det inte lätt när han återkommer till sin barndoms by och byborna markerar på alla vis att han inte är välkommen, det är bara hans vän Nadja som verkar bry sig om honom. När så ytterligare en ung flicka försvinner spårlöst från byn börjar en jakt efter sanningen. 

Läppar röda som blod, hy vit som snö och hår svart som ebenholts. Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är? Romanen heter Snövit ska dö och titeln syftar på den ena av de två flickorna som försvann för mer än 10 år sedan, hon hade smeknamnet Snövit. Är det kanske så att det här också handlar om en svartsjuk styvmor och ett förgiftat äpple, eller? Miljön är i vart fall sagolik med en liten by i Tyskland där en mäktig familj styr och ställer med det mesta, den handikappade mannen som närmast ses som byfåne kan och förstår mer än vad allmänheten tror, bygemenskapen är stark, den sociala kontrollen är kvävande och byns egen filmstjärna kommer farande i sin mercedes. Som kontrast till den här sagolika inramningen så får man följa de två poliserna i sitt privatliv, Oliver upptäcker att frun är otrogen och Pia stöttar på alla plan. Den vardagliga berättelsen skapar balans och gör själva deckargåtan mer trovärdig, utan deras skavanker hade jag nog tyckt sämre om den här historien. 

Jag lyssnade på boken som ljudbok och som sådan funkade den perfekt. Bra underhållning och lagom lättsam. Extra plus att den utspelade sig i Tyskland, inte särskilt vanligt att jag läser deckare därifrån. 

jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

Lydia Davis är mästarinna när det kommer till korta texter som säger väldigt mycket. I hennes nyöversatta Can't And Won't  som på svenska fick namn efter en av de andra novellerna i samlingen:  Jag har det rätt bekvämt men jag skulle kunna ha det lite bekvämare så känner man igen Lydia Davis direkt. Med en lakonisk och mycket speciell ton beskriver Davis vardagens vedermödor på ett sätt som aldrig förr. Jag gillar de små, korta texterna allra bäst. Jag tänker nu inte skriva om alla texterna, de är över 100 till antalet, utan jag hoppas kunna prata mer om den i vår bokcirkel på nätet. Om Lydia Davis samarbete med fluga så skrev jag 2013:

Jag skrev det där ordet på pappret, men han lade till apostrofen.

En liten, liten närmast slumpartad detalj, som en fluglort eller två, förändrar texten eller vardagslivet om man tar sig tid att titta efter. En sådan samling texter om hur förunderligt livet kan vara om man bara tittar noga nog har Lydia Davis satt samman i sin novellsamling Samarbete med fluga och humorn är ofta närvarande. Jag småler under läsandet och inser att Davis har gett mig nya perspektiv. 

Läs SvDs fina recension och läs sedan alla novellerna. Det är riktigt bra texter. När du läst så hoppas jag att du kika in hos oss på Kulturkollo läser. Där börjar samtalet den 1 februari. Har vi tur så kommer det dessutom lite andra spännande kringaktiviteter där i början av februari. Väl mött!

Jag vill äga den här kassen! Klockrent! 

bättre låt, finns det?

Vinter med Kulturkollo #snögubbe

Idag är det min tur att skriva om ett vinterord inne på Kulturkollo -
kan det möjligen handla om Olaf?
En söt film om en annan snögubbe bjuder jag också här:

guds pil - avslutning på en modern klassikertrilogi

Guds pil är den tredje och avslutande delen i Chinua Achebes fenomenala trilogi om igbofolket. Jag har läst och skrivit om Allt går sönder och Inte längre hemma tidigare här på bloggen och med Guds pil binds de båda tidigare romanerna samman i tid. Kolonialismens påverkan på kultur och befolkningens sätt att hantera förändring är ett återkommande tema genom alla romanerna och Guds pil befinner sig som sagt i tid mitt emellan de tidigare. Ungefär sekelskifte mellan 1800-tal och 1900-tal är det och den moderna världen närmar sig också byarna i södra Nigeria.

Huvudpersonen är Ezulu, han är medicinman för sin stam och ser till att medlemmarna följer de uråldriga traditionerna som att hälsa nymånen välkommen, dansa och offra inför sådden. Respekten för de äldre är stor och befolkningen vänder till honom för att få råd och lösa tvister. Samtidigt så har han insett att de vita männen med sina seder och bruk, religion och utbildning kan vara bra att känna till något om. Han skickar motvilligt sin son till missionärerna skola med orden:

Världen är som en dansande mask. Vill man se den väl kan man inte stå still på ett ställe. 

Det traditionella sättet att leva är inte enkelt, de olika stammarna är i fejd med varandra och E frågar sig om det kan vara så att den vite mannens sätt ändå kan ha några poänger. När han blir tillfrågad om att få en ställning i den brittiska kolonialmakten sätts lojaliteter mot ursprunget på prov. Genom hela boken går ett stråk av konflikt och de kompromisser som människan tvingas göra, eller vägrar göra och trots att det är en berättelse i långsamt tempo så hålls spänning uppe genom hela boken. Hur ska det gå för Ezulu, hur ska han kunna gå vidare med huvudet stolt lyft? 

Något som man inte kan undvika att skriva om i samband med den här boken är Achebes spännande hantering av språket. Texten är skriven på, och översatt, från engelska och pepprad med ordspråk från igbospråket och trots att man inte hört dem förut så fattar man precis.  Sedan väver han in en hel del enstaka Igbo-ord också i texten och jag tycker att han gör det mycket pedagogiskt, man förstår av sammanhanget vad som avses. Men, med det sagt, så ska man vara beredd på att Achebes böcker kräver en koncentrerad läsning. Inget för bussen eller väntrummet alltså. Man behöver slå sig ned i lugn och ro och svepas med till en annan tid och en helt annan kultur än den vi är vana vid. Gör man det så blir man rikligt belönad. 

När man läst dem alla så har man fått följa nästan 100 år av igbofolkets historia. Jag menar att Achebe (länkar till det engelska wikipedia här för deras text om hans liv och författargärning är riktigt bra. Läs den om ni är det minsta intresserade) borde fått ett nobelpris. Nu är det för sent (liksom för Assia Djebar) men att hans böcker nu kommer i nyöversättning hos Tranan är en kulturgärning! Läs hela trilogin. Börja genast!

bilderböcker från Palestina

En av årets små målsättningar för min del är att läsa fler böcker från olika delar av världen. Jag passade på att ta mig an Den lilla hemligheten av Yara Bamieh och Vår systers sagokista av Maya Abu-Alhayyat. De är båda lättlästa berättelser med färgglada och tydliga bilder. 

Den lilla hemligheten är en klassisk historia där den lilla flickan inte beter sig som de andra barnen - varför får man en humoristisk och fantasifull förklaring till i slutet. I vår systers sagokista är det berättandet av sagor på kvällen som är temat, varifrån kommer sagorna egentligen och kan man ens leva utan dem? 

Två berättelser som är både tid-och rumslösa, illustrationerna skickar däremot några signaler om Mellanöstern och just det uppskattar jag. Nästan alla mina elever har sitt ursprung där eller i östra Afrika och jag letar ofta efter böcker som de kan identifiera sig med. Jag kommer absolut att använda båda böckerna i min undervisning i SvA, jag ska sätta fart och försöka att samla bilderböcker från olika delar av världen för att få en större variation i det jag använder som material.  

Vinter med kulturkollo #pulka

Idag var det en sådan dag då det inte riktigt blev ljust - i den grå halvdagern begav vi oss ändå ut i snön. Uppe i hagarna vid sommarstugan har vi åkt pulka och skidor någon gång varje år. För mig är snölek starkt förknippat med barndom. Vi var ute och lekte året om och otaliga är de timmar vi åkt pulka (backen vid min mormor och morfars skogsväg är inte att leka med ...) och hemmavid hade vi kohagar som vi trampade till med skidorna och gjorde slalombanor i. Min pappa hade tidigt en digital klocka som man kunde ta tid med ända ner till hundradelar. 1977 gjorde den mig populär bland killgänget i den lilla by som jag växte upp. 

Nu hamnade jag väldigt långt från dagens ord som är #pulka. Så kan det gå när man glider iväg i tanken! M och J håller sig på spåret i allafall :-) Men någon pulka fick vi inte åkt denna dag.

förbereder Kulturkollo läser Davis!

Oj, oj, oj vilken fin bokcirkelbok som står på tur i Kulturkollo läser!

Häng på alla ni som gillar att prata om texter,

Lydia Davis - Jag har det ganska bekvämt men jag kunde ha det lite bekvämare. 

arvet efter dig - hur blev det med livet efter Will?

I Arvet efter dig återser vi Lou. Hon från Livet efter dig, den unga tjejen som tog jobb som personlig assistent åt förlamade Will och som mot alla odds blev förälskad. När Will sedan bestämmer sig för att resa till Schweiz för att få dödshjälp lämnas Lou kvar. När Arvet efter dig börjar har Lou återvänt till England efter några år på drift och hon bestämmer sig för att försöka ge livet utan Will en chans. Som alltid när det kommer till Jojo Moyes böcker så är det dråpliga situationer blandade med djupaste allvar och den här boken är inget undantag. Lou har ärvt en summa pengar från Will, hon har köpt sig en liten lägenhet i London och arbetet på flygplatsen är inte särdeles utmanande. Hon försöker bryta sin handlingsförlamning och går till en sorgeterapigrupp, frågan är om den hjälper eller stjälper?  En dag står en ung flicka på hennes tröskel. Plötsligt blir arvet efter Will någonting mer än uppmaningen: Våga leva!

Men vad innebär det att leva? Handlar det om att våga släppa människor in på livet igen? Bli förälskad eller kanske våga pröva något alldeles nytt? Ta chanserna när de kommer, plocka fram sina färgglada strumpbyxor och köra?

Jag gillar inte riktigt idén att skriva en uppföljare till en succéroman - det är inte lätt för någon författare och jag måste säga att det är faktiskt inte nödvändigt för mig att läsa fortsättningen om Lou. Jag var så nöjd med Livet efter dig - och ingen av alla Moyes böcker som jag läst efter den har kommit ens nära i nivå. Inte heller denna tyvärr.