guds pil - avslutning på en modern klassikertrilogi

Guds pil är den tredje och avslutande delen i Chinua Achebes fenomenala trilogi om igbofolket. Jag har läst och skrivit om Allt går sönder och Inte längre hemma tidigare här på bloggen och med Guds pil binds de båda tidigare romanerna samman i tid. Kolonialismens påverkan på kultur och befolkningens sätt att hantera förändring är ett återkommande tema genom alla romanerna och Guds pil befinner sig som sagt i tid mitt emellan de tidigare. Ungefär sekelskifte mellan 1800-tal och 1900-tal är det och den moderna världen närmar sig också byarna i södra Nigeria.

Huvudpersonen är Ezulu, han är medicinman för sin stam och ser till att medlemmarna följer de uråldriga traditionerna som att hälsa nymånen välkommen, dansa och offra inför sådden. Respekten för de äldre är stor och befolkningen vänder till honom för att få råd och lösa tvister. Samtidigt så har han insett att de vita männen med sina seder och bruk, religion och utbildning kan vara bra att känna till något om. Han skickar motvilligt sin son till missionärerna skola med orden:

Världen är som en dansande mask. Vill man se den väl kan man inte stå still på ett ställe. 

Det traditionella sättet att leva är inte enkelt, de olika stammarna är i fejd med varandra och E frågar sig om det kan vara så att den vite mannens sätt ändå kan ha några poänger. När han blir tillfrågad om att få en ställning i den brittiska kolonialmakten sätts lojaliteter mot ursprunget på prov. Genom hela boken går ett stråk av konflikt och de kompromisser som människan tvingas göra, eller vägrar göra och trots att det är en berättelse i långsamt tempo så hålls spänning uppe genom hela boken. Hur ska det gå för Ezulu, hur ska han kunna gå vidare med huvudet stolt lyft? 

Något som man inte kan undvika att skriva om i samband med den här boken är Achebes spännande hantering av språket. Texten är skriven på, och översatt, från engelska och pepprad med ordspråk från igbospråket och trots att man inte hört dem förut så fattar man precis.  Sedan väver han in en hel del enstaka Igbo-ord också i texten och jag tycker att han gör det mycket pedagogiskt, man förstår av sammanhanget vad som avses. Men, med det sagt, så ska man vara beredd på att Achebes böcker kräver en koncentrerad läsning. Inget för bussen eller väntrummet alltså. Man behöver slå sig ned i lugn och ro och svepas med till en annan tid och en helt annan kultur än den vi är vana vid. Gör man det så blir man rikligt belönad. 

När man läst dem alla så har man fått följa nästan 100 år av igbofolkets historia. Jag menar att Achebe (länkar till det engelska wikipedia här för deras text om hans liv och författargärning är riktigt bra. Läs den om ni är det minsta intresserade) borde fått ett nobelpris. Nu är det för sent (liksom för Assia Djebar) men att hans böcker nu kommer i nyöversättning hos Tranan är en kulturgärning! Läs hela trilogin. Börja genast!