Elsa - en roman om en barndom

Nu är det inte huvudsakligen Elsas barndom och vuxenblivande som man får följa i den här romanen av Astrid Rosenfeld utan bröderna Lorenz och Karl. De växer upp i en liten by i Bayern med sin snälle men svage far och en mamma som är bokstavligen tokig. Familjen driver ett litet pensionat och som stamgäst har de en äldre man som kallas Murmeldjuret av barnen. Han kvaddade sin bil på väg ut ur byn för ett antal år sedan och blev sedan helt enkelt kvar.

Hela romanen börjar med att mamman kastar sig ut från en balkong och att fadern lämnar sina båda söner i den excentriske och godhjärtade Murmeldjurets vård. Mamman ska begravas i Haag i en familjegrav. Det är högsommar och livet för pojkarna är en långsam räcka av varma dagar som tillbringas med att vänta på fadern, lyssna på Murmeldjurets erotiska eskapader med horor runt om i Europa. Då stannar en bil vid byns gästgiveri och ut stiger Elsa. Hon blir avpolletterad hos sin far, modern har skaffat en ny älskare och med honom ska hon resa jorden runt. Elsa är en brådmogen flicka som snart när bryter alla normer som går att bryta i den lilla landsortsbyn och de tre barnen blir omaka vänner.

Jag har en bloggkompis som alltid säger att hon inte kan läsa tyska böcker för hon gillar inte skrönor och med den här romanen så är jag böjd att hålla med. På vissa ställen glimmar det till och det blir en bok som jag njuter av och paff, smack så är skrönan där igen. Det blir liksom för mycket för mig med åsnorna och hororna och när berättelsen förflyttas till Haag där ännu fler udda personer ska rymmas i berättelsen så börjar jag läsa långsamt. Mycket långsamt har jag tagit mig igenom den sista tredjedelen av den här korta boken. Kanske var jag just nu lite trött på berättelser som skildrar barn som växer upp bland ansvarslösa vuxna, kanske var det sättet som händelserna liksom staplades på varandra som urfrätta polaroidbilder i ett fotoalbum (ni vet ett sånt där album där bilderna sitter inklistrade och där man verkligen saknar ordentliga bildtexter) eller så var det helt enkelt fel tidpunkt för mig att läsa just den här boken. Det som jag fann charmigt och underhållande i i väntan på bonjangles  blir jag mest lite smått blasé på i den här berättelsen.

Inte för att den egentligen är en dålig bok men för att den inte var min kopp te. Eller mitt glas bayerskt öl.

Pssst. jag har också läst Adams arv av samma författarinna. Den gillade jag!