generation loss - en grime lit

I många stycken är Elizabeth Hands roman helt glimrande läsning även för en sån som jag men så kommer det passager när jag bara tänker Toooooo Much. Jag fattar poängen, jag hänger med ... det finns en poäng med kroppsvätskorna, knarket och misären men för mig är lagom bäst. Jag minns att jag tänkte precis likadant när jag läste Dark Places av Gillian Flynn. Så jä**a bra och så väl mycket skit. Finns det något som heter grime-lit?

I Generation Loss får jag följa med den neddekade fotografen Cass Neary till en lite ö utanför Maines kust. Hon hade några år i rampljuset som 20-åring när hon fotograferade det hårda livet i punkens skugga. Nu är hon 48 och livet har runnit förbi i sällskap med droger och den gamla analoga kameran. När boken börjar får hon ett diffust formulerat uppdrag av en gammal bekant, hon ska intervjua och fotografera en skygg och excentrisk konstnärinna som bosatt sig vid världens ände. Väl där hamnar Cass i ouppklarade brott och vardagslivet i ett litet samhälle långt från NY.

Egentligen är det inte alls handlingen som intresserar mig i den här boken, det är det snygga språket uppbyggt av ljus och skugga där betraktandet är i centrum. Reflektionen

Vår blick förändrar allt den ser 

återkommer som ett omkväde. Konsten är fotografin och författaren nyttjar effektivt det begränsade seendet, konsten att skapa bilder genom att göra utsnitt. Snyggt, mycket snyggt. Jag är glad att jag lyssnade på halva bokbloggarmaffian som tokhyllat den här boken. Jag tokälskade inte men visst är det bra läsning. Mycket bra till och med.