vågspel - en marstrandsdeckare

Vågspel är den sjätte delen i serien om göteborgspolisen Karin Adler som är hängiven seglare och bosatt på Marstrandsön.  En dag får hennes utredningsgrupp en förfrågan från Orkneyöarna, där har hittats en segelbåt drivande som hör hemma i Marstrand och på däcket finns blodrester. Vet de något om båtens ägare?

Karin och hennes kollegor sätter igång en utredning och snart kan de identifiera ägaren. Bo Stenman är en numera pensionerad dykare som arbetat hela sitt liv med uppdrag på olika oljefält, han är specialist på svårtillgängliga och farofyllda dykningar: Det visar sig att Bo vistats på Orkneyöarna tidigare, redan på 70-talet deltog han i en expedition som skulle undersöka och bärga HMS Hampshires last. Utredningen tar plats både på de vindpinade öarna utanför Skottlands kust och här hemma på västkusten och samtidigt funderar Karin över hur hon ska kunna säga till sambon Johan att hon längtar efter att bo på sin båt igen.

Som alltid i Ann Rosmans romaner bygger det på ett starkt sampel mellan nutid och en eller flera historiska händelser. Hon är skicklig på att väva samman olika tider och alltid har handlingen något att göra med Marstrands historia eller människor som levt och verkat på havet. Rosman använder det som hon själv upplevt och det som människor berättat för henne för att skapa en spännande historia men ... det som är hennes styrka är också hennes svaghet. Jag märker i texten att Rosman absolut älskat att göra research för den här boken. Hon har grottat ned sig i förlisningen av HMS Hampshire 1916, hon har talat med dykare som jobbat på oljeplattformar och lärt sig massor om olika gasblandningar, hon kan sina sjötermer och har (troligen) på seglatser besökt långhus på Orkneyöarna och så vill hon förmedla allt det där till oss som läser.

Det blir lite för bra ibland. Allt för noggranna beskrivningar gör handlingen upphackad och tempot i läsningen försvinner. Jag uppskattar genuina kunskaper som ligger i botten av en författares romanbygge men ibland kanske man måste begränsa sig. Jag är övertygad om att mina goda vänner som själva seglat till Skottland kommer att uppskatta den här boken, de som är intresserade av dykning på vrak likaså men för mig blir det lite för mycket av det goda. Tyvärr är det så att de faror och orättvisor som dykarna utsätts för i boken (och som har tydlig verklighetsbakgrund) inte heller riktigt engagerar mig trots att de borde. Inte alls Ann Rosmans fel att det blir på det viset, hon gör sitt bästa för att skildra de horribla arbetsvillkor som rått i jakten på rikedomar. Gränsen mellan liv och död är bokstavligen en slang och i sista ändan är det människor som kommer i kläm, alltid den lilla människan.  Nej, det var nog så att just mig passade inte den här boken. Min favorit är fortfarande Mercurium!