krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Temat för årets festival är ordets kraft och författarna som möts har alla skildrat tiden runt den andra världskriget. Åsbrink berättar om sina personliga drivkrafter för att undersöka tiden, i Wienerwaldromanen var det ett brevmaterial som blev grunden och i den nya romanen så var det faderns historia som judisk pojke i efterkrigstiden. Marte berättar hur hon när Breiviks attentat i Norge genomfördes bestämde sig för att försöka finna de längre linjerna kring högerextremismen i Norge. Utöver det så hade Marte ett intresse för den judiska förintelsen i Norge eftersom hon bott i ett hus varifrån en norsk flicka deporterades.

Westö berättar om att som författare så blev han tidigt djupt intresserad av de längre linjerna i historien. Finlands historia är dramatisk med fyra krig under kort tid och under 27 år dog många unga män. Det blev som en social förpliktelse att gräva i och undersöka det. Hans farfar och hans morfar stupade båda i kriget och båda hans föräldrar växte upp där som sorgen från de döda männen täckte uppväxten som ett flor. Just det har han hittills inte skildrat just i några romaner men intresset för kriget har funnits där. 

Man kan tänka och tro att Norden har en gemensam historia men i själva verket är den mycket olik. Sverige har en särställning med alla sina år av fred och ekonomisk framgång och man kan kanske kalla det för naivitet. Sverige har länge levt med tron på att hot faktiskt inte kan bli reella. Numer vet vi att det inte är så men fortfarande finns spillror av den tanken kvar. Danmark, Finland och Norge har genom åren känt sig som det lilla landet som andra länder trampat på och det har skapat självbilden. Nationalismen i de olika länderna har vuxit fram men populismen och nationalismen är i de länderna inte nazistisk. Man kan bara inte vara nazist då är man odansk, ofinsk och onorsk men ...

I Sverige är det inte osvensk att vara nazist. I Sverige har man aldrig gjort upp och tagit ställning mot nazismen. 

Är nationalismen alltid av ondo? Marte menar att det är naturligt att de som pratar ett språk bildar en grupp som har mycket gemensamt. Utan en dos sund nationalism hade Finland inte överlevt 1900-talet menar Westö. Det har ju ändå funnits en tanke om att det funnits en solidaritet inom Norden med exempelvis krigsbarnen från Finland, judiska flyktingar från både Danmark och Norge. 1942 vänds den svenska pro-tyskheten i Sveriges hållning i kriget genom deportationen av de norska judarna. Det var också en skräck för kommunisterna som blåste under, det blev en klassfråga där överklassen var mer positiva till tyskarna. I Finland var det också storbönder som var pro-tyska och man får inte glömma att finländarna stred på Tysklands sida mor Sovjet under flera år. 

Paralleller till samtiden från efterkrigstiden kan dras, innan kriget var det ett auktoritärt samhälle som man levde i medan nu har vi en demokrati. Man kan dra historiska paralleller men man ska inte tro att människan är immun mot att göra dumheter. Man måste vara vaksam för demokratin är skör, det gäller att inte fly in i underhållning eller annan förströelse.  

Historien upprepar sig inte men ibland rimmar den/ Mark Twain