Thorup och Ullman inleder lördagens samtal

Konsertsalen är närmast omöjlig att komma in i om man inte köar en timme. Vi kom sent så vi fick lyssna på direktsändningen i parken. Ljudet är bra så det funkar, men visst skulle det vara fint att vara närmare. Samtalet börjar i att det är lätt att som kvinnlig författare hamnar i en kategori där man ses som en författare som skildrar de små sakerna och de nära relationerna. Mor och dotter-förhållanden och familjer är måhända vanliga teman men Linn Ullman påminner om att det finns inget så existensiellt som relationerna inom en familj.  

Kirsten Thorup läser ur sin senaste roman och det stycket som hon väljer handlar om hur en ung flicka förhåller sig till sin mor, varför ska hon ha så gamla föräldrar? Hur kan man älska sitt barn lagom, hur ska man förhålla sig till det lilla barnet, det tonårige barnet eller det vuxna barnet. Finns det någon mall?

Linn Ullman berättar om att hon som barn längtade så mycket efter att vara vuxen, och i hennes roman finns det två föräldrar som mestav allt vill vara barn. De leker och drömmer om sin barndom och kanske, menar Kirsten, att det barnet som vill vara vuxen blir sådan när föräldrarna undviker att vara vuxna. Linn Ullman kontrar med att just att vara författare är ett sätt att vara vuxen på det sättet att man kan föreställa sig hur andra tänker och känner. 

I recensioner av De oroliga så har recensenterna menat att porträttet av fadern mer sympatiskt än den av modern. Är det så att det är svårare att acceptera en mor som skildras osympatiskt? Ullman berättar att de porträtten är fiktion men grundar sig i den kärlek som hon kände för sin mor som barn, fadern älskade hon med respekt och kravlöshet men modern ville hon äga. 

Thorups relation till sin mor var formad av den tiden som hon växte upp i. Samma gäller för huvudpersonen i hennes bok. De allmoge-regler som styrde livet var något som gjorde att vägen därifrån var den genom studier. Ullman menar att i hennes roman kan man se hur det svårt för en kvinnlig konstnär, som modern, att ta dig plats att skapa, den platsen var självklar för fadern. Nu är det en annan tid och Ullman menar att det numer är möjligt att vara kvinnlig konstnär nu eftersom det finns andra förutsättningar nu. Det finns fortfarande en bild av det manliga geniet, och hon reflekterar över att det sällan talas om kvinnliga genier. I hennes uppväxt var det fadern, den berömde regissören i ditt tysta långa hus på ön, som var geni och kvinnorna hans musor. Men vad hade han varit utan sina kvinnor? 

Det mest gåtfulla är föräldrarna och man undrar som barn över vilka de är och föräldrarna upphör inte att förvåna oss. Man lever i olika tider, och man är aldrig samtidigt på samma plats i livet. Det kan man se som ett stort livsdrama men det är kanske inte sorgligt? Känslorna tar överhanden för att man inte kan formulera och kommunicera så att man förstår varandra. När man ska skriva om något personligt eller biografiskt så krävs ofta att en tid passerat så att man kan finna de allmängiltiga i egna erfarenheter så att det blir intressant för fler. Genom att byta berättarperspektiv och ge erfarenheter en form så blir det litteratur och inte journalistik eller bara en bra historia.