Veronika är medelålders och hon arbetar som redaktör åt olika förlag och arbetet är sanningen att säga ganska tråkigt. Manusen blir allt sämre, ensamarbetet gör henne isolerad och livet har gått i stå. Hon har några längre förhållande bakom sig, nu jobbar hon på att komma över den 20 år äldre poeten. Han som hon varit redaktör åt och som hon låg med på nittonde våningen på Gothia (på bokmässan så klart). Han har dumpat henne och hon inser att hon är singel igen. Tankarna på barn finns där hela tiden och hon vet att snart är möjligheten förbi, den biologiska klockan tickar och ett hem utan barn eller ens en katt är väl inget riktigt hem? Ett liv utan ett barn eller ens ett katt är väl inget liv? Kvinnornas lott är att uppfylla jorden och männens är att maktlösa titta på. Beslutet om liv eller död är kvinnans och Veronika funderar mycket över sitt liv och hur hon ska handla.
Hon tänker att de dödas antal överstiger de levandes. Ändå är vi så många nu, fler än någonsin förut. På väg mellan liv och död, släpande våra sköra kroppar mellan skymning och gryning och skymning igen, men de dödas antal överstiger de levandes.Hon läser dödsannonser och hon kan se att där finns alltid någon sörjande, vem skall sörja henne en dag? Hon inser att det beslut hon snart måste fatta kommer att var svårt, närmast omöjligt. Hon vandrar i Vasastan, hon ser de lyckade och lyckliga familjerna med våningar fulla av långkok och matchad inredning och skrattande barn och funderar på om det verkligen är dit hon vill höra.
För mig var det här en av årets bästa läsningar, missa inte!
Oh så roligt att du tyckte om den! Jag var väldigt intresserad av De dödas verkliga antal tills jag var på dess seminarium på bokmässan och fick kalla fötter, dels för att det verkade vara en abstrakt och konstruerad berättelse, dels för att huvudkaraktären presenterades som en vem-som-helst. Måhända ett missriktat försäljningsknep för att ge sken av stor allmängiltighet? Jag har en barnbok hemma av Lotta Olsson som är jättefin. Nu ska jag ska ge romanen en chans!
SvaraRaderaJo men kvinnan är lite vem som helst, hon skulle kunna vara du eller jag men det är ett moraliskt dilemma som styr. Inte alls konstruerad i mitt tycke.
SvaraRaderaSäkert så, jag känner bara att litteraturen är full av kvinnokaraktärer som kunde vara vem som helst i negativ bemärkelse. Det är som att sälja fotriktiga skor. Jag föredrar beskrivningen redaktör som kan lyfta en text och ligga i Upper House. Titeln är ett litet ordkonstverk i sig. Ska läsa!
RaderaHärligt att jag kunde inspirera :-)
RaderaHar läst nu. En fin roman med en poetisk röst ur avgrunden mellan förväntan och utfall. Plus för romanflätningen. Det enda som känns konstruerat är några val som kunde varit litterärt intressantare. Måste huvudkaraktären ha precis lagom många pojkvänner, understödja mannens sexualitet, och inbilla sig att ett barn skulle kunna lappa ihop ett uruselt förhållande? Reklamen för Lindgrens ”Frö” fick mig att undra på vems uppdrag författaren agerat, men jag upptäckte förvånat att han var utgiven på Nordstedts. Jag bestämde mig för att gilla intertextualiteten, kanske för att jag har min egen Frö? En kritiker skrev att de önskat romanen stramare tyglar, men jag hade gärna läst Lotta Olsson utan några förmodade kommersiella och kulturmanliga val. Hade kanske blivit ännu finare.
RaderaNu var det ju ett tag sedan jag läste men jag minns känslan av ambivalens. Avgrund mellan förväntan och utfall är vackert uttryckt och speglar min minnesbild också. Tack för din kommentar som påminde mig om den här fina romanen.
Radera