ett av de svenska bidragen är en självbiografisk roman som får en att tappa andan

Ikväll delas Nordiska rådets litteraturpris ut och en av de nominerade är Tom Malmquists totaldrabbande roman. Så här skrev jag om den i augusti 2015: 

Jag tar ett djupt andetag och inser att jag har läst något som inte liknar något annat jag läst. Någonsin. Tom Malmquists självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv totalt knockar läsaren, den är ett knytnävsslag rakt i veka livet som gör att man fullständigt tappar andan. Med ett intensivt och tätt språk, rasande och förtvivlat kärleksfullt beskriver Tom hur livet förändras på några korta dagar. För att kunna skriva om den här boken så måste man avslöja handlingen så vill man inte veta den så läs helt enkelt inte vidare i texten.

Tom och Karin har varit ett par i nästan 10 år och de väntar nu sitt första barn. Karin har varit trött under graviditeten och Tom är stressad, han måste skriva klart sin roman så att det nya lilla livet ska kunna få en bra start. En dag känner sig Karin krasslig och tror att det är influensa, hon blir allt sämre och när de kommer in till sjukhus ser läkarna att hon har en akut form av leukemi, nu gäller det att försöka förlösa barnet. Ganska snart inser både Tom och läkarna att Karins liv inte går att rädda.

Så står Tom där, med en liten prematur flicka född i v 33 och en död fru. 

Prosatexten börjar på sjukhuset när Karin och Tom just anlänt till akuten och Karin har svåra andningsproblem. Så får jag som läser följa med i den berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan som de första dagarna är. Tom blir far samtidig som han blir änkling. Eller, formellt är de ju inte gifta vilket ställer till det i landet Sverige. Ett spår i romanen är att man får följa Toms helt absurda kamp med all byråkrati kring att formellt bli Livias pappa. Den kampen tycks så väldigt onödig och det gör mig så ledsen att läsa hur okänsligt några av byråkraterna bemöter Tom.  Han är en man som fått hela sin värld slagen sönder och samman, och dessutom dör hans pappa i cancer när Livia är bara några månader. Det här är en oerhört stark läsning och man känner med Tom i all hans frustration, saknad och kärlek till det nya lilla livet han har i sin famn. Han vill bli den pappa som hans egen pappa aldrig var för honom, han vill se sin flicka växa och bli stark och självständig.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv.