Idag hörde jag ett samtal mellan Marie Lundström och Helena von Zweigbergk på Lundströms och det gjorde mig sugen på att läsa
De behövande. Birgitta och Louise träffas regelbundet, oftast tillsammans med barnbarnen, och man kan undra varför? De verkar inte ha särdeles mycket gemensamt förutom att de är mor och dotter då förstås. Birgitta undrar om Louise kanske bara kommer på besök för att det förväntas och Louise stör sig på det mesta hennes mamma gör, se bara på minen hon har. Kan man be sin mamma att ha en annan min? Det är kaffedrickande och kallprat och under ytan slumrar Birgittas vulkan. Hon är trött på att vara den som man kan skylla på, den som tyst skall ha fördragsamhet och den som hela tiden skall backa. Ingen av dem pratar om den frånvarande pappan eller något annat viktigt heller för den delen. Det blir som en dans där ingen vill varken föra eller följa.
Helena von Zweigbergk har skrivit en kortroman som många kan känna igen sig i, alla har ju en mamma och alla är barn. Några av oss har tröttnat på att låtsas att familjebanden är starkare än andra band och några spelar fortfarande med i charaden. Oavsett vilket så kan man få ett gäng nya perspektiv när man läser. Jag minns att jag tyckte (
och skrev om här) att von Zweigbergks förra roman var lite för känslosvulstig och nästan lite smetig. Jag tycker detsamma om dagens läsning, det är lite för mycket, det är lite för övertydligt. Tyvärr, för ämnet är på många sätt så fint skildrat och några av dialogerna bränner till rakt in i hjärtat.
Ett intressant ämne, som väl ställs på sin spets nu kring jul, för oss som firar jul. Släkt kan vara till både stor glädje och stor besvikelse. Själv blir jag ibland så besviken på hur vissa äldre släktingar favoriserar sina biologiska barnbarn, särskilt dem som liknar dem själva (så enormt egoistiskt enligt min mening) framför våra barn där båda varit familjehemsplacerade hos oss sedan de var två respektive sex månader, men nu är adopterade. En annan sak jag lagt märke till som förälder är att vissa far- och morföräldrar till och med öppet tjatar om att de vill ha barnbarn, men sedan har de fullt upp med egna intressen, som om de bara vill ha barnbarn att prata om med jämnåriga, men inte engagera sig i. För det mesta är jag ändå väldigt tight med min familj och min släkt. På min sida av släkten firar vi alltid allas födelsedagar och jular tillsammans alla 17-18 personer, jag älskar det. Synd att boken inte riktigt lever upp till dina förväntningar, ämnet var som sagt intressant. Tack för din recension, mycket att känna igen sig i. Ha en fin kväll :)
SvaraRaderaJag är dubbel till det där med familj, det är fint att ha ett sammanhang men när man har noll gemensamt och det mest blir kallprat då är det kanske dags att inse att det finns viktigare människor att lägga sin tid på.
Radera