sorgen bär fjäderdräkt - sorg skildrad som aldrig förr

I sovrummet på ovanvåningen ligger de två bomullsdoftande pojkarna och sover och i vardagsrummet hör den sörjande pappan någon som envetet väsnas vid dörren. Han öppnar motvilligt, är det ännu en av alla välmenande släktingar, vänner och bekanta som kommer med plastbyttor med mat, tröstande ord och blickar som knappt vågar möta hans?

Nej, in tumlar den asätande, stinkande kråkan. Den som rotar runt i sorgen och som med humor, klokskap, irriterande sanningar och ständigt kraxande lovar att stanna så länge det behövs. I Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter får vi omväxlande höra pappans, pojkarnas och kråkans tankar om det som drabbat den lilla, helt vanliga familjen. Min älskade har dött. Mamma har dött. Huset är tomt och ändå så fullt av minnen och vägen ut ur den där oändliga labyrinten som kallas sorg verkar omöjlig.

“Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible person knows grief is a long-term project.” 

Ska jag sedan försöka skriva något omdöme om den här helt unika texten så får det bli just att det är en skildring av sorg som inte liknar något annat jag tidigare läst. Så intensivt, så vackert och så totalt utmattande. Alla som någonsin förlorat någon kan säkert känna igen sig och det gäller att sätta på en tunn extra hud när man öppnar den här boken. Den äter sig in i kroppen på ett sätt som inte går att hejda, och har man inte förberett sig så drabbar den så hårt att den lämnar en totalt hudlös. Sorgligt, hoppfullt och oändligt vackert.