ibland är man lessen ibland är man glad

Ibland är man lessen ibland är man glad heter Martina Montelius senaste roman och den liknar då ingenting annat. Jag har läst både Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner och Montelius texter blir allt mörkare, den här senaste är ganska nattsvart faktiskt. Skruvat så att man fnissar till emellanåt men mest av allt så känner jag mig deprimerad när jag läser om Rakel och hennes totalt dysfunktionella liv. Hon är 30 nånting och bor i en liten lägenhet där sovrummet fungerar som grovsop. Hennes största längtan är efter ett svar på det 21-sidiga brev som hon skrivit till en bekant. Och så saknar hon förstås sin ende vän, han som dog för två år sedan. Hon arbetar som elevassistent på en friskola i Djursholm där hon får detaljerade instruktioner hur hon skall städa och tvätta golvet men hjälp kring hur hon ska ta hand om den handikappade pojke hon är satt att assistera får hon inte.

Arbetskamraterna är minst sagt en samling, de är karikatyrer av lärare med kåsor, sittlappar och hurtfriskhet. Den manlige läraren Åke är så vämjeligt beskriven att man nästan spyr, pedofil och maktmissbrukare som samtidigt älskar frisksport. Som en totalskruvad Hemul klättrar han i träd och ligger med unga flickor. Romanen är full av kroppsvätskor och annat, den är inget för den äckelmagade. Sedan har vi då hinnorna också, de som avskärmar Rakel mot verkligheten. De som växer och växer och växer.

Jag måste erkänna att när Rosalie dyker upp i berättelsen så blir jag totalt golvad, att man kan som vuxen kan leva i en sådan misär och med allvarlig sjukdom det är illa men när man sedan förstår att det är ett barn som bor där i lägenheten också, då faller jag raklång. Då är det inte alls roligt längre, Bara tragiskt och sorgligt och alldeles otroligt otäckt. Barn ska inte behöva ta hand om sina mammor. Punkt.

Eftersom jag möter barn i mitt yrke som far illa eller har det extra svårt på olika sätt så berör den här boken mig mycket illa. Jag har svårt att hålla distans till texten och blir när jag läser den väldigt sällan glad, bara lessen.

nytt och fräscht och planerat!

Missa inte Sofies tips idag inne på Kulturkollo.
Perfekt för alla som vill starta ett nytt, organiserat liv! 

vända hem - en sträckläsardebut!

Idag är det recensionsdag för den fina romanen Vända hem. För alla som känner mig så kan ni genast lista ut att en roman med rötterna i Afrika där man får följa många generationer och som visar på hur historien påverkar våra liv är precis en bok för mig.

Berättelsen börjar på 1700-talet i Ghana där stamhövdingarna hanterar ankomsten av den vite mannen på olika sätt. De välkomnar möjligheterna att handla med kolonisatörerna och kan se förtjänster i det, och stamkrigen gör att det finns människor att sälja till engelskmännen. I en av byarna bor den unga Effia som gifts bort med den engelska guvenören och i sovkällaren sitter hennes syster Esi (som redan som baby flyttat med sin mamma från byn) på väg att skeppas över havet för att säljas som slav i sydstaterna. Sedan får vi genom generationerna följa Esis och Effias ättlingar ända fram till nutid både i Ghana och i USA. Genom de olika människoödena får vi ta del av del av slaveriets historia och medborgarrättsrörelsen, hur livet blev för de som stannade kvar i Ghana och hur landet sakta frigjorde sig från kolonisatörerna. Rotlösheten som följer med att inte känna sin bakgrund, inte höra hemma, inte självklart passa in följer med som en röd tråd genom romanen.

Jag kan förstås inte undgå att tänka på Tayie Selasis roman Komma och Gå  som också den handlar om identitet och ursprung. Självklart hör också Chimamanda Ngozi Adichies romaner till boktips som man kan skicka med om man vill läsa mer, kanske är hennes novellsamling Det där som nästan kväver mig den som handlar allra mest om hur det kan vara att vara afrikan i USA, eller varför inte Americanah.

Jag var småsur över att jag inte fått den här romanen som rec-ex och klagade min nöd på instagram. Tack Västmanländskan  för att du ledde mig till e-boken på Storytel. Evigt tacksam :-) Läs gärna en intervju med Yaa Gyasi från the Guardian eller varför inte lyssna på henne i Stockholm idag? På förlagets hemsida så ser jag att hon dessutom dyker upp både på Malou efter 10 och i Lundströms, det ser jag fram emot!

Provläs eller kolla in filmen där debutanten Yaa Gyasi berättar om sin bok. I somras läste jag Flickorna av Emma Cline som gavs ut när hon var 27, här har vi en tjej på 26 som skriver så att man inte kan värja sig. Underbart med nya starka författarröster!

nu är det dags - vi vaknar upp ur vinterdvalan!

Så sakteliga vaknar vårt kollo upp ur vinterordsdvalan och imorgon drar våra temaveckor igång igen.

Välkommen till Kulturkollo!

nötskal - intelligent underhållning

Ska man beskriva Ian McEwans senaste roman i ett nötskal så passar underhållande, kvicktänkt bagatell mycket bra. Händelseförloppet där en ung kvinna och hennes älskare bestämmer sig för att röja den äkte mannen ur vägen är en bisak i den här historien, man läser den inte alls för att få reda på "hur det går". Det som är grejen här är att det är berättarperspektivet, det är det ofödda fostret inuti kvinnan mage som på ett oefterhärmligt sätt berättar vad som händer, som är så charmigt. Lekfullt och humoristiskt, ironiskt och naivt berättar fostret i sin enrummare om allt som det uppfattar utifrån världen. Modern är synnerligen intresserad av radio och poddar så fostret har god koll på världshändelserna och kan spekulera både om framtiden för världen och känna skillnad på de olika viner som modern konsumerar en masse. Hen kan diskutera Joyce och modernistisk litteratur och har ett skarpt öga för förändringarna i förhållandet mellan modern och älskaren och berättar om hela sin upplevelse på ett alldeles eget vis. Läs så förstår ni precis vad jag menar!

Hela romanen inleds med ett citat från Hamlet och visst finns där många blinkningar till den välkända pjäsen. Det är en enda spelplats, en kvinna, ett brödrapar och en kamp om kvinnan men också om makt/förmögenhet som är central i berättelsen. Jag funderade först på om den här romanen var del av det projekt som Hogarths förlag driver där författare moderniserar och skriver om Shakespeares dramer (Tidsklyftan av Jeanette Winterson är ett sådant exempel) men så är inte fallet. Skulle kunna varit alltså. 

Den här boken var en sådan där hybridläsning som jag blivit allt mer förtjust i. Jag lyssnade på Helge Skoogs perfekta uppläsning under delar av boken och läste resten som e-bok. Det är en perfekt kombo för mig. Rekommenderas! 

grått, grått, grått

Jag har beklagat mig över det gråa, tråkiga barmarksvädret och så går jag och tappar min mössa. På spårvagnen. Måste alltså oundvikligen köpa en ny. Vad väljer jag? Jo, bland de minst 50 olika modellerna i affären så köper jag en ... grå. 

plötsligt händer det

Plötsligt händer det. Tom tvättkorg, städad lägenhet, kaffe och mockabakelse, purfärsk historisk roman och en snorlax. Kan helgen börja bättre? Gofredag på er!

den som stannar, den som går

Den som stannar, den som går är en bok som jag inte hade tänkt att läsa.

Del ett i Ferrante-kvartetten älskade jag, del två inte lika mycket och när del tre dök upp på svenska så bestämde jag mig för att stå över. Men så kom Hannas text där hon tokhyllade och så började jag (drabbad av plötsligt begär) lyssna på ljudboken. När man börjat kan man inte sluta. Enkelt uttryckt oemotståndligt. Så mycket liv som möter mig i den här delen som börjar när de två väninnorna närmar sig 25 och då de befinner sig på väldigt olika platser. Lila har lämnat sin man, fått en son med Nino som hon får uppfostra själv och hon arbetar i en fabrik. Elena har utbildat sig på universitetet, skrivit en hyllad roman och är förlovad med en professor i Florens.

Det som förenar de båda väninnorna nu är viljan att kunna styra över sina liv. Lila engagerar sig i arbetarnas villkor, Elena försöker att fortsätta skriva trots att hon får en familj som hon förväntas ta hand om. Det är utjämnande av klass, jämlikhet och frihet att välja som de unga kvinnorna på 70-talet kämpar för och både Elena och Lila för en såväl praktisk som intellektuell kamp för att rubba på de invanda mönster och traditioner som begränsat dem som kvinnor. Det blir inte enkelt och Ferrante beskriver svårigheterna att utmana könsrollerna på ett sätt som jag tror att många kan känna igen sig i också idag, också i Sverige. Karriär, familjeliv, strida för en sak utan att totalt bränna ut sig och dessutom låta kärlek få utrymme, det är frågor som många kvinnor (och troligen män också) brottas med. Jag är glad över att jag lät mig övertalas att läsa. Nu måste jag ju läsa sista delen om Elena och Lila också. Kommer den framemot sommaren tro?

Häromdagen läste jag ju Karolina Ramqvists Det är natten som handlade om att det i hennes värld är skinnad mellan den som skriver och författaren. Författaren är den persona man tar på sig när boken är klar och skall marknadsföras. Med Ferrantes böcker så var ju en del av marknadsföringen att författaren var en pseudonym som ingen kände till vem det var och det spekulerades hej vilt.  Sällan har det varit så mycket uppståndelse kring en italiensk författarinna som när pseudonymen eventuellt röjdes.  Diskussionen efteråt kommenterade på många sätt Ramqvists tankar. Är det viktigt att veta vem författaren är? Är det texten som skall tala till läsaren och räcker det att vara den som skriver?
Eller måste man, trots att man inte vill, axla den där författarrollen? 

en tysk, en fransk åsså Bellman? Nej, förlåt, en spansk

Lyrans dotter skall göra sitt språkval och Lyran uppmanar oss att tipsa om något tyskt, franskt och spanskt. Det är något jag inte kan motstå så här kommer:

Lite tråkig är jag i mina val för det här är en nyligen bloggad bok men Den tid den ljuset avtar av Eugen Ruge är en av de bästa romaner jag läst på länge. Släkthistoria med Östberlin som skådeplats. Att lära tyska har aldrig intresserat mig. Men Berlin är fräckt, mycket fräckt. 

Det franska får bli en roman som är bedrägligt enkel och charmig i formen men som jag tänkt på många gånger sedan jag läste klart: i väntan på bojangles av Oliver Bordeaut. En liten pojke som lever med sin ovanliga familj där inget är förutsägbart. Franska är förstås mitt val om jag skulle välja, jag hankar mig fram på vardagsspråk och skulle vilka kunna mer!

Så till Spanien, i den skola jag arbetar är spanska det absolut största språkvalet i år 6 och killarna motiverar det alla med att de vill spela fotboll i spansk ligan. Tänker man sig det som framtid så kan det förvisso vara bra att kunna några ord, för min del är det mest de fina semesterresorna man kan göra där som lockar till att lära. Där väljer jag Flykten av Jesus Carrasco. Det är en roman som jag tipsat om många gånger och som jag kommer att minnas länge. Det är ett bra betyg! 

det är natten - författaren och den som skriver

Rena natta säger man i Göteborg när något är riktigt mörkt och utan framtid och när jag har läst klart Det är natten så sitter jag kvar i fåtöljen med just den känslan. Ramqvist har skrivit en försvarsskrift där hon propagerar för att låta det skrivna stå för sig självt, att den som skriver inte ska behöva ta den där författarollen som förklarar och tydliggör texten. Anledningen till att jag känner mig låg efter att ha läst klart är att jag själv är en av den där gruppen som vill lyssna till författaren, möta författaren, intervjua författaren och gärna känna till lite om författarens privatliv. Gör det mig till en sämre läsare då? Har jag tappat bort texten? Lite, lite är känslan också att det finns ett förakt mot oss som tycker att tankar om texten, bakgrundsinformation och hur egna erfarenheter har bidragit till texten är spännande att lyssna till.

Ramqvist menar att det egentligen är helt omöjligt att tala med någon om en bok man skrivit, när man varit i en process där man skrivit några rader per dag under fler år och sedan ska författaren pitcha sin text på 20 minuter i ett bibliotek eller på en mässa. Det är två helt olika yrken och visst är det så. Det är tydligt på mässor, festivaler och andra evenemang att författarollen är viktig, det räcker liksom inte i dagens läge att enbart vara den som skriver. Och att se sin färdiga produkt i tryck är en stor tillfredställelse för den som skriver, sedan är det läsaren som äger texten, tolkar texten och den som skriver har gjort sitt. Samtidigt är det ekonomiskt vansinne att inte ta på sig författarrollen, det är den som tjänar brödfödan.

Jag tycker mycket om Ramqvists romaner och Flickvännen samt Den vita staden är mycket fina porträtt av en ung kvinna. Jag skrev i min text från mars 2015:

Det här är en fantastisk roman. Så bedövande snyggt gjort är det att jag inte annat kan än bli imponerad. Ramqvist låter det kroppsliga ta plats och stänger av känslor, reflektioner och tankar. Det lämnar hon åt sin läsare och jag måste påminna mig själv om att andas. Bilden av det instängda, tomma och kalla gör att jag inte riktigt får syresatt blodet, så krampaktigt håller den här texten sitt grepp om mig.

Vilken tur att jag skrev en recension med fokus på språket och texten. Nå't rätt i allafall.

urkass på läsutmaningar - men jag räknar länder. Gör du?

Året som gick var jag totalt urkass på att följa upp och redovisa för olika läsutmaningar som jag egentligen ville sköta så ambitiöst och så fint. Sån't är det. Livet.

Den enda utmaning som jag faktiskt har kunnat hålla i år efter år är att försöka läsa litteratur från många olika länder. Hittills i år har jag läst 12 romaner och de har författare från 10 olika länder (det sätt jag valt att räkna är alltid plats där författaren är född). Bra start alltså på den där eviga målsättningen - läsa från fler länder än Sverige, Storbritannien och USA.

Förra året slutade avräkningen på 163 lästa böcker och 38 olika länder, kan jag matcha det i år?

Jag kan försöka, det har ju som sagt börjat bra. Vill man följa min läsning i listform så har jag en sida för varje år där titlarna redovisas i samma takt som de läses. Välkommen dit för den som är nyfiken.

Hur är det med er andra? Är geografisk spridning viktigt för ert läsande? 

vinterstaden - ett nytt besök i Reykjavik

Vinterstaden är del fem i Arnaldur Indridasons serie om den sympatiske polisen Erlendur Sveinsson och den är nu aktuell i pocket. Jag trodde mig ha läst alla delar i serien men här dök det upp  ytterligare en del i nyheter hos Storytel. Klart att jag kastar mig på telefonen och laddar ned ljudboken, en tripp till Arnaldurland är alltid en god läsupplevelse!

I den här romanen undersöker Erlendur och hans team ett mord på en liten pojke som hittas vhjälstucken utanför höghuset där han bor. Pojken är av thailändsk härkomst och polisen funderar om det är ett mord med rasistiska förtecken, handlar det om knark eller har något som hänt i familjen?

Som alltid när man läser Indridason som är det en ganska långsamt och stillsamt berättad historia, där finns gott om tid att lära känna alla karaktärerna och jag är barnsligt förtjust i de isländska miljöerna. Erlendur har det stökigt med sitt privatliv, hans två vuxna barn har han dålig kontakt med och samtidigt som han utreder mordet på pojken konfronteras han med hur ensam han egentligen är. Hans brors död plågar honom och en del av romanen ägnas åt att börja nysta i vad som faktiskt hände den där dagen på heden när brodern dog. Jag gillar skarpt serien och tycker att man ska läsa dem i ordning. Börja med Glasbruket och sedan har men många härliga lästimmar framför sig!

den tid då ljuset avtar - en fantastiskt bra roman!

För alla som tycker om att läsa om 1900-talets historia, för alla som tycker om en vindlande släkthistoria och för alla som tycker om att läsa om Berlin och för alla andra också. Missa inte Den tid då ljuset avtar! På årets bokmässa köpte jag bara två böcker, en av dem var Eugen Rugens roman och meningen var att jag skulle läsa den inför hans besök i Göteborg. Det blev inte och sedan har den blivit liggande i flera månader, vilken miss! 

Året är 1989 och i det stora huset i Östberlin firar Wilhelm sin 90-årsdag. Tårtan avnjuts på porslin som stod i kvar i huset efter nazisterna och med bestick från Sovjetunionen. Partifunktionärenrna som kommer med utmärkelser och blommor har blivit allt äldre och Wilhelm själv sitter som en mager dinosaurie i en fåtölj. Han har överlevt sin tid och saknas på kalaset gör barnbarnet Alexander som flytt till väst. Alla förstår att DDRs tid, kommunismens tid snart är över ändå hyllas den gamle partihjälten. Eller hur var det nu, vem är Wilhelm egentligen? Under det 1900-tal som Wilhelm levat har de politiska strömningarna ändrat riktning många gånger och han har likt den överlevare han är följt med. Det är faktum som inte syns i hans levnadsteckning just på det här kalaset men som ger romanen ett mycket spännande ramverk. Ibland tänker jag att jag nog läst mig mätt på europeiska historiska romaner och så dyker en sådan här roman upp som skildrar händelser och platser som man inte känner till. Liksom Oksanens När duvorna försvann så ger mig den här romanen mängder av nya tankar, nya perspektiv och jag gillar. 

Det är europeisk historia som man får ta del av i den här mycket välskrivna och intressanta boken. Vi möter fyra generationer: Wilhelm, hans son Kurt som är historiker och gift med en rysk kvinna han träffat i arbetsläger, deras son Alexander som växer upp i slutet av den kommunistiska eran och i sin tur hans son Markus som blir vuxen i ett enat Tyskland. Det är fyra livsöden som indirekt skildrar ett lands historia, hela östeuropas historia och Ruge lyckas att berätta på ett sätt som gör det både spännande, angeläget och gripande. Jag hoppas att den här romanen blir läst av många, de förtjänar en riktigt stor publik!

Sherlock - hjälp mig tänka ett extra varv

Igår såg jag (typ sist av alla) det sista avsnittet av den senaste säsongen av Sherlock och några funderingar blev jag tvungen att lufta. Eller formulera, vilket troligen är hela poängen med just det här inlägget. Jag har älskat Sherlock, jag har älskat de totalt galet snygga blinkningarna till originalberättelserna, miljöerna och kostym, specialeffekterna, torr brittisk humor, rappa dialoger och skådespelarnas prestationer inte att förglömma. Typ allt alltså, och frågar man mig så är det en av de bästa tv-serierna någonsin. Men nu kan jag tycka att säsong 4 hade skruvat handlingen ett snäpp för mycket. Det har alltid varit en kamp mellan gott och ont men kanske drogs det ett varv förbi och passerade det osannolikas gräns? Jag är kluven, det är ju så snyggt, så snyggt och specialeffekterna exploderar mitt i fejan på mig men kanske, kanske blir jag inte riktigt lika berörd som tidigare. Det är mer ett äventyr och en saga än något som jag kan ta till mig och gömma i mitt hjärta. Sorgligt och ganska mörkt när känslan jag bär med mig och säsongen bjuder få skratt. Vad är gott och vad är ont ont, rätt och fel, var går gränsen för det som är mänskligt och vad är en människa? Sådana frågor blir man lämnad ganska ensam med i de senaste avsnitten och visst får den tittaren att tänka till men varför så totalkonstruerat? Med det sagt så ska jag erkänna att jag gillar fiolen (ni som sett fattar direkt). 

Är det någon annan som har tankar om den senaste säsongen? Inga spoilers i kommentarerna om någon inte ännu sett men hjälp mig gärna att reda ut huruvida det här var lika bra som de tidigare säsongerna!

vegetarianen - Han Kang

2016 fick Han Kang det Internationella ManBooker-priset för sin roman Vegetarianen och nu är det dags för den att komma ut på svenska. Jag är väldigt kluven till den såhär efter läsningen, det är lite för mycket kroppsvätskor, galenskap och sex för mig. Någonstans så känner jag mig som observatör och får egentligen inte några större känslor för någon av karaktärerna. Yeong-hye är den tystlåtna, tillbakadragna och perfekta hustrun. Hon sköter hemmet, arbetar flitigt med sina översättningar och en dag bestämmer hon sig för att börja ta kommandot över sitt liv. Hon blir vegetarian och beslutet provocerar hennes man, föräldrar, syster och svåger och snart handlar kampen inte längre om maten utan om både intellektuell frihet och revolt mot traditionerna. 

Någonstans är det en dröm som påminner om våld, det finns ett förtryck som ligger där i grunden och Yeong-hye protesterar på det vis hon kan. Romanen är uppdelad på tre delar och hon finns med i all tre, däremot är spelplatserna olika. I första delen handlar det om hemmet och äktenskapet, i del två är det svågern som använder henne i sitt konstnärsskap och i del tre så är vi tillsammans med systern och familjen. 

Jag läste den här boken nästan i ett enda sträck och jag var nästintill utmattad efteråt. Det är en krävande roman på det sättet att jag behövde koncentrera mig hela tiden, språket är precist och detaljerat och berättelsen försigår lika mycket bortom raden som på den. Något skaver ändå, det finns delar av Murakamis författarskap som jag inte gillar och kanske är det känslan av murakamish med livet i någon slags bubbla som jag inte riktigt uppskattar. Jag läste någonstans att i Sydkorea är novellkonsten upphöjd på ett annat sätt än i västvärlden och närmast en egen genre är den där tre noveller kommentarer varandra och bildar en helhet. Som sådan är form och innehåll perfekt, snyggt komponerat men. Inte min favorittyp av text. 

bubblat var det här och en valnöt

Har du ställt fram de här för att matcha boken? frågar en av bubblartjejerna idag och visst vore det en genomsnygg passning till romanen Hustrun av Meg Wolitzer. Där spelar en (eller flera faktiskt) valnöt en bärande roll för handlingen och det var spännande att bubblarna den här gången hade ganska olika åsikt om boken. Några gillade ganska mycket och gav fyror i betyg. några tyckte den var långsam och tråkig att läsa. Snittbetyget blev ändå 3.5 till slut och det som många gillade var språket (förutom bildspråket som ibland var krystat ...) och hur snyggt romanen var sammanpassad. Vi gillade också hur en äldre kvinnas erfarenheter och tankar fick ta plats och hur hon berättar om sitt liv. Utan att avslöja allt för mycket så bestämmer hon ju sig till slut för att lämna sin man och redan i inledningen av boken så vet man just det. Äktenskapet är slut. Sedan får man i tillbakablickar följa parets liv, han är en upphöjd författare och hon hans före detta student. När äktenskapet är ett faktum lägger hon sin karriär på hyllan och lever för att backa upp sin man och det där att Hustrun på något vis i lyckas att göra sin röst hörd trots konventioner och hemmafruliv är härligt att läsa. Vi pratade om hur skickligt författaren beskriver livet i författarhemmet och man kan ju bli mycket irriterad på hur familjelivet beskrivs. Man blir ledsen å barnens vägnar och man är småförbannad mest hela tiden. 

Något vi inte gillade med romanen är att man som läsare ganska snart litar ut tvisten och då kan det nästan kännas som att bedra läsren när hon fortätter att lägga ut sidospår. Alla vet, då kanske man ska lita på läsaren och spela på det istället?

2017 kommer storfilmen regisserad av Björn Runge med Glenn Close i huvudrollen. Vi tror att det kan bli en kanonfilm!

vinter med kulturkollo presenterar #vante

Idag skriver jag om en älskad vante inne på Kulturkollo.
Kika in!

korpgudinnan - så avslutas trilogin om Turid

Turid, hennes make Frode och hennes frigivna träl Unna är ännu en gång på vandring. De har lämnat Danmark och har begett sig över vattnet till handelsplatsen Dyflin, irernas största by. Där möter Turid andra sedvänjor än de hon är van vid, nya gudar och dessutom vänjer hon sig vid ett liv som gift kvinna. Korpgudinnan är den avslutande delen i en trilogi som verkligen har behållt spänningen från första till sista sidan. Det är Turid och hennes utveckling mot en självständig kvinna som är den stora behållningen i serien.

Visst är det en spännande tid som skildras (vikingatidens sista år innan kristendomen tar över), visst finns där en andlig dimension med övernaturliga inslag och visst är det ett actionfylld äventyr där Kungadottern Turids resa mot nya platser ger berättandet ett naturligt driv. Men. Det är Turids resa från barn till kvinna som gör att jag läser vidare. Man bryr sig så om den kloka och starka Turid, man vill henne så väl och gläds med henne när livet är gott och man blir bedrövad när livet behandlar henne hårt.

Det och omsorgen om detaljerna, Östnäs är så noggrann med tidsmarkörerna och ner till minsta nål som håller ihop manteln är det (så vitt jag kan bedöma) historiskt korrekt. Det gör att hela sagan blir trovärdig och känns äkta.

Riktigt bra!

Hoppas nu att böckerna om Turid hittar till högstadiets SO-undervisning. Det skulle kunna gå att göra fantastiska tema kring dem både utifrån kön, makt, lag, religion och etik. Och språk, Östnäs har lagt sig vinn om att använda ett ålderdomligt språkbruk i lagom dos. Turids andedjur är t ex en Göpa. För mig som är västgöte är det självklart vilket stort kattdjur som åsyftas men för ungdomar idag finns där många uttryck att undersöka i texten.

Riktigt bra, sa jag det?

tre önskningar - feelgood från Australien

Liane Moriarty är ett säkert kort när man är sugen på en lättläst feelgoodroman som avkoppling. I hennes debut Tre önskningar  är formen väldigt mycket chick-lit till skillnad mot de senare romanerna som Öppnas i händelse av min död och Stora små lögner som i större utsträckning skildrar familjelivet men gemensamt för dem alla är att de är varma, välskrivna, humoristiska relationsromaner.  I Tre önskningar är det trillingarna Cat, Lyn och Gemma som alltsammans cirkulerar runt. De är dryga trettio och trots att de har samma födelsedag och delvis samma gener befinner de sig på väldigt olika ställen i livet. Cat längtar efter barn tillammans med sin sambo, Lyn driver sitt framgångsrika företag och har både bebis och bonustonårsdotter, Gemma är den flyktiga systern som har svårt att hålla fast i både karriär och pojkvänner. De bor alla i närheten av varandra i samma stad som de vuxit upp, troligen Sydney (?) och de umgås tätt med hela sin familj men känner de egentligen varandra? Systerskapet ställs på sin spets när de ska fira födelsedag tillsammans och bubbelkalaset slutar i förskräckelse och ambulansfärd.

Nu är det inte dramatiken (som det finns gott om i den här romanen) som gör Moriartys böcker till mysig läsning, inte i min värld i allafall utan det är vardagsskildringarna och igenkänningen i mängder av olika situationer som gör att jag läser vidare. Dialogerna är välskrivna, berättelsen har driv och ska man vara lite gnällig så visst är det schablonvarning och ganska mossiga könsroller som skymtar. Jag inbillar mig att det är lite typiskt australiensiskt med karlakarlar, hemmafruar och snygga långbenta tjejer? Rätta mig gärna om jag har fel, oavsett så kan jag ha överseende med det eftersom känslan i alla Moriartys romaner är varm och inbjudande. 

pojken som byggde egna världar

I Pojken som byggde egna världar får vi möta den lille killen Sam som har svårt att förstå sig på världen runt omkring sig. Hittills i livet har det varit hans mamma som bäst förstått sig på hans behov av förutsägbarhet och rutiner. När äktenskapet mellan föräldrarna, Jody och Alex, havererar måste pappa Alex försöka närma sig sin son. Alex har haft mycket svårt att acceptera den autismdiagnos som sonen har fått och har helt förlorat sig i arbetet som försäkringsmäklare. Han vantriv md sitt jobb, han vantrivs med sitt liv på vännens soffa och bestämmer sig för att försöka lära känna sin son. Ett av sätten som de kan kommunicera genom är datorspelet Minecraft, de bygger tillsammans, de utforskar och löser uppgifter och spelets på många sätt kontrollerbara värld passar Sam. Han har en talang för att bygga och han är mycket noggrann med sina skapelser. Genom spelet får Sam kontakt med sin pappa och med omvärlden och jag kan känna igen barnet Sam i många elever som jag undervisat som har haft en diagnos inom autismspektrat. Det här är en roman som på ett ärligt och vidöppet sätt skildrar livet med ett barn som har särskilda behov och jag tycker att den är väl värd att läsa för alla som möter barn eller vuxna med liknande behov.

Det som är en styrka i boken blir också dess svaghet, Stuart har själv en son med autism och man märker att han vet vad han talar om när han beskriver vardagslivet med ett autistiskt barn. Där är texten mycket stark, sedan har han förpackat sina erfarenheter i en roman där pappa Alex måste reda ut en hel del från sin barndom för att fullt kunna leva i nuet och där är jag inte lika förtjust. Romanstoryn och hur den skrivs fram är helt enkelt inte lika stark, livet med Sam påverkar äktenskapet och familjelivet och där tycker jag att Stuart skulle stannat. Kanske skulle det varit bättre med en populärvetenskaplig bok om livet med barn och autism? Som roman tycker jag inte riktigt att den här texten håller måttet. Men som en inblick i en autistisk pojkes värld och hur det påverkar familjen som finns runt honom är det en riktigt bra bok. Läs alla, särskilt ni som arbetar med elever med NPF-diagnoser.

Jag kom på att jag tidigare här på bloggen samlat böcker som berör just autism, ADD och ADHD. Repriserar den texten här nedan om någon orkar läsa vidare:

lördag 18 januari 2014

dagens spaning: litteratur i diagnosernas tid

Dagens spaning lyder: Visst har det kommit ett antal skönlitterära böcker det senaste året som ger mer nyanserade bilder av och en röst åt människor som lever med t ex ADHD, ADD eller Aspbergers syndrom?

På sätt och vis började tankarna på det här inlägget med Bron. När vi var i London hade TV-serien premiär där och Saga var överallt på reklamplats. Hon är på många vis ett spännande exempel på hur människor med särbegåvning inom ett område och total brist på begåvning inom andra får en allt mer naturlig plats i både böcker, TV och film.

Nu börjar jag faktiskt med en felaktighet, Aspbergers som diagnos finns inte längre men svårigheterna en människa kan vara i när man har högfungerande autism, som Saga, är ännu förknippade med just de orden. Diskussioner kring diagnoser inom det neuropsykiatriska området är ständigt aktuella - särskilt i skolan och särskilt i samband med ekonomi. Lovar - inget politiskt skolinlägg utan ett om böcker!

En bok som skildrar en kille som likt Saga lyckas använda sin begåvning till att lösa brott är Belinda Bauers senaste Betraktaren. Patrick är patologiskt intresserad av hur kroppar är uppbyggda och när han får börja en utbildning i anatomi upptäcker han snart att det är något som inte stämmer med den avlidne... Spännande och mycket insiktsfullt om en annorlunda ung man.

Jenny Jägerfeld skriver om ungdomar på ett sätt som jag är imponerad av - i höstas var det Jag är ju så jävla easygoing. Joanna ger oss som läser en hisnande resa in i en hjärna som inte kan sortera ett enda intryck utan sina mediciner och den är ett starkt inslag i debatten kring just medicinering av barn och ungdomar. Jag har med egna ögon sett hur hjälpta elever kan bli med rätt inställda doser så min inställning är klar.

Två böcker som handlar om hur det är att se sitt liv genom ett sugrör, rutiner som styr mest hela dagen, mönster finns att upptäcka överallt, sociala kontakter som inte är lätta att ta och hur det mesta kan förklaras helt logiskt om man bara förstår logiken är Sami Saids Väldigt sällan fin och Monomani. På bokmässan i höstas berättade han att många blandar samman den Sami han skapat i böckerna med den verklige Sami och inte är det konstigt. Det är två romaner i jag-form som verkligen ger intryck av att vara byggda på egna erfarenheter.

Samis sommar hör du här!

Efter ett upprop på FB så har jag fått fler böcker som skildrar livet med NP- relaterade funktionshinder.

Klassikerna The Curious Incident With the Dog in the Nighttime och Här ligger jag och blöder är riktigt bra. Båda har jag läst och de rör sig inom autismspektrat. Ytterligare en roman som jag läst är Extremely Loud & Incredibly Close. Jacobs värld är också på temat, den har jag dock inte läst själv. Min vän Henry och Flickan som dök ned till jordens mitt är ytterligare två romaner som handlar om autism. Vill man lära mer om Tourettes syndrom så är Mr Tourette och jag en bra början. Den är inte skönlitterär dock utan en biografi. Mer åt faktabokshållet är Handbok för psykon som också den utgår från författarens egna erfarenheter.

Dessutom har jag fått två tips på barnböcker 9-12 som handlar om fobier: Dagens katastrofer och Monstren i skogen.

härlig handbollshelg önskas!

VM i Paris är igång och jag kommer att vara fast framför sändningarna framöver. Extra kul att se Andreas Palicka i mål, han har jag följt under ungdomsåren i RIK. Grymma reaktioner och precisa utkast - då och nu. Härlig helg önskas alla bloggisar! 

två systrar - ett reportage som alla samhällsintresserade ska läsa

Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn. För det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.

I Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.

Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.

Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.

Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!

grattis!

Så har vi nu en jurist i familjen. Grattis till fina J som jobbat målmedvetet och hårt för sin examen. Det är bara att lyfta på mössan och säga bra gjort! 

bokcirkla med oss!

På kulturkollo läser så laddar vi just nu för att prata om Mamma är bara lite trött av Sara Beischer.
Läs, ansök till vår FB-grupp och var med och prata om en spännande roman! 

in i minsta detalj - hur man än planerar så har man ändå r****n bak

På bokmässan i år hade Kulturkollo ett feel-goodmingel och där dök Kristin Emilsson upp för att säga hej. Såklart att jag då kände mig nyfiken på att läsa något av henne och valet föll på den purfärska In i minsta detalj. Det är en ovanligt charmig feelgood-roman som på många sätt borrar sig in i fenomen och företeelser typiska för samtiden och ifrågasätter våra fördomar och värderingar.

Jag gillar berättelsen om Freja och Anton som har sitt liv planerat in i minsta detalj. De har renoverat sin drömlägenhet på Söder, de lever ett gott liv med spännande jobb och god ekonomi och umgänget med vännerna består av mikrobrygd öl, pannacotta och barhäng. En natt ringer telefonen och Anton får beskedet att han pappa oväntat dött. Dags att resa hem till den lilla bruksstaden i Småland och konfrontera det som han en gång flyttat från. Patronsvillan står tom och underhållet är eftersatt och snart har också Freja lämnat Stockholm för att finnas vid Antons sida. Storstadsmänniskorna möter småstaden och det leder till både fina möten och ett lugnare tempo samtidigt som den sociala kontrollen är stor. Snart hör Freja ett rykte som hon inte sluta tänka på, hur är det egentligen med Antons bakgrund?

Kanske finns det saker i livet som man bara måste hänga med på oavsett hur planen var? Kanske får man till och med andra möjligheter om man vågar bjuda in och välkomna det oväntade?

Charmigt och ganska förutsägbart, rappt och ändå tankeväckande, underhållande och perfekt för en snöblandad kväll i januari! 

vredens druvor - en sista uppdatering från Kalifornien

Min lyssningsbok under flygresor och jetlaggade nätter har varit John Steinbecks roman Vredens druvor som jag läste redan som tonåring. Det var fint att återigen ta del av skildringen av den rundvandrande jordlösa arbetarklass som Steinbeck så tydligt har sitt hjärta och engagemang i. Såhär i vuxen ålder kan man ju tydligt läsa in ett politiskt budskap och man kan förstå att boken var kontroversiell när den kom i slutet av 30-talet samtidigt så är det mitt tonårsjag som går i gång på tankarna om solidaritet och hjälpsamhet. Från ett jag och mitt till ett vi och vårt. Kritiken mot jordägare och industrialiseringen av jordbruket är skarp och önskan om att förbättra livet för många istället för några få är tydlig.

“This is the thing to bomb. This is the beginning—from "I" to "we". If you who own the things people must have could understand this, you might preserve yourself. If you could separate causes from results, if you could know that Paine, Marx, Jefferson, Lenin were results, not causes, you might survive. But that you cannot know. For the quality of owning freezes you forever into "I", and cuts you off forever from the "we". ” 

Något som jag återkommande tänkt på när jag nu läst ett gäng Steinbeckromaner är hans fenomenala skildringar av naturen, den är så väl beskriven att man förflyttas till de platser som familjerna reser genom på sin färd mot Kalifornien och de arbeten de tror väntar där. Mammans dröm om ett litet vitt hus med ett apelsinträd är likt Kristina och Karl-Oskars dröm om en apel drömmen om ett bättre liv och det är väl inte långsökt att tro att Vilhelm Moberg läst Steinbeck? Det finns i alla fall ett starkt släktskap mellan de båda författarnas sätt att skildra den vanliga lilla människans drömmar och hårda arbete för ett värdigt liv. 

dag 9 - hemåt

Sista förmiddagen vid Stilla Havet tillbringade vi på det exceptionellt fina akvariet i Monterey. Tankarna var arrangerade och belysta så att naturen liknade konstverk och allt var riktigt smart genomtänkt. Avdelningen för barn var lekfull och tänkt att skapa intresse för livet  i oceanerna. Tur att vi ändrade planerna och gick dit, väl värt även om inträdet var 450 kr per person. 

Sötast var havsuttrarna! Sedan körde vi via Santa Cruz till flygplatsen och lunchpicknicken åt vi på en blåsig och sandig strand. 

Regnbågen visade vägen hemåt. 

Sista inköpet blev kolorna med alla de spännande smakerna. Mjuka, goda och söta ... 

Henry Miller Memorial Library - en litterär oas mitt i skogen

Henry Miller bodde i Big Sur under stor del av sitt liv och för att hedra hans minne så finns ett litet bibliotek/bokhandel med en utomhusscen och konstutställningar mitt i skogen längs med Highway 1. En liten timmerstuga fylld med böcker och annat, bland annat Millers skrivmaskin. 

Henry Millers böcker fanns förstås att köpa. På barnbordet låg både Elsa Beskow och Astrid Lindgrens böcker, Mio på hedersplatsen. 

Tänk att ha en slogan som lyder "where nothing happens". Jag behöver verkligen en tygkasse och M ännu en bok om skrivande. 

dag 8 - The Big Sur

I morgonstund taxade vi in på Highway 1 söderut för att köra en av världens mest omskrivna vägsträckor. Central Pacific Highway mot Carmel och The Big Sur levererade, en hel del av parkerna var stängda på grund av översvämningar men vi planerade snabbt om och det blev en toppendag. Vi såg supervackra vyer, surfstränder i fina National State Parks och olika djur som sjölejon, sälar, havsuttrar och till och med gråvalar. Eller valarna såg vi inte men vi såg sprutet när de andades och det var mäktigt. Sen åkte vi över broar också, alltså jag förtränger hela tiden att jag är livrädd för broar och branter. 

Bixby Creek Bridge i fjärran. 

Gråvalarna finns där under ytan, enligt ett äldre par som stod bredvid mig så är de just nu på flytt och stannar i bukten utanför Carmel för att äta. Jonna lyckades fånga några på bild med sin systemis. 

John Steinbeck - traktens son

Mitt i Monterey finns monumentet som hedrar författaren John Steinbeck och gatan vi bor vid har döpts om till Cannery Row efter en av hans romaner. (Den har jag skrivit om tidigare här på bloggen så läs gärna min text om både den och Möss och människor). På eftermiddagen tog vi bil till Salinas och besökte National John Steinbeck Center som var ett riktigt sevärt litet museum med tablåer uppbyggda kring Steinbecks liv och romaner. 

Just nu lyssnar jag på vredens druvor så avdelningen om hur Steinbeck reste runt och talade med lantarbetare i slutet av 30-talet var extra intressant. Steibecks engagemang för den lilla människan och solidariteten mellan människorna som överlevnadsstrategi genomsyrar utställningen. Lite anknytning till Sverige blir det också då bilder från nobelprisutdelningen och en replika av medaljen finns på plats. 

Kvällsmaten intogs på en riktigt genuin amerikansk restaurang som hade en enorm dessertdisk. Tårtor tillverkade i restaurangköket och såldes på bit, och vilka enorma bitar! Vi köpte med oss eftersom vi var så mätta efter de stora portionerna mat. En choklad och valnötstårtbit och en jordnötspaj, himmelskt gott men vi kunde äta en tredjedel ...