korpgudinnan - så avslutas trilogin om Turid

Turid, hennes make Frode och hennes frigivna träl Unna är ännu en gång på vandring. De har lämnat Danmark och har begett sig över vattnet till handelsplatsen Dyflin, irernas största by. Där möter Turid andra sedvänjor än de hon är van vid, nya gudar och dessutom vänjer hon sig vid ett liv som gift kvinna. Korpgudinnan är den avslutande delen i en trilogi som verkligen har behållt spänningen från första till sista sidan. Det är Turid och hennes utveckling mot en självständig kvinna som är den stora behållningen i serien.

Visst är det en spännande tid som skildras (vikingatidens sista år innan kristendomen tar över), visst finns där en andlig dimension med övernaturliga inslag och visst är det ett actionfylld äventyr där Kungadottern Turids resa mot nya platser ger berättandet ett naturligt driv. Men. Det är Turids resa från barn till kvinna som gör att jag läser vidare. Man bryr sig så om den kloka och starka Turid, man vill henne så väl och gläds med henne när livet är gott och man blir bedrövad när livet behandlar henne hårt.

Det och omsorgen om detaljerna, Östnäs är så noggrann med tidsmarkörerna och ner till minsta nål som håller ihop manteln är det (så vitt jag kan bedöma) historiskt korrekt. Det gör att hela sagan blir trovärdig och känns äkta.

Riktigt bra!

Hoppas nu att böckerna om Turid hittar till högstadiets SO-undervisning. Det skulle kunna gå att göra fantastiska tema kring dem både utifrån kön, makt, lag, religion och etik. Och språk, Östnäs har lagt sig vinn om att använda ett ålderdomligt språkbruk i lagom dos. Turids andedjur är t ex en Göpa. För mig som är västgöte är det självklart vilket stort kattdjur som åsyftas men för ungdomar idag finns där många uttryck att undersöka i texten.

Riktigt bra, sa jag det?