nerverna - en annorlunda folkhemsroman

David Nymans roman Nerverna är mycket gripande läsning. Utifrån sin farmors journaler och sin pappas berättelser så har han skapat en alternativ bild av folkhemmets lyckliga och framgångsrika familj.  Ramberättelsen utspelar sig på sjuttiotalet då den medelålders Harry har mist sin pappa. Han står ensam i världen och i bilen finns bara en låda med moderns brev och journaler, några virknålar och garnnystan. Hans egen familj, två döttrar, får han inte träffa och hans rastlöshet och alkoholmissbruk har under det senaste året lugnat sig något. Han har fått kontakt med sin far igen efter många år och kanske finns där ändå en väg mot ett vanligt liv. Så dör pappan i cancer och livet rasar igen, han börjar i sin sorg att läsa sin mors efterlämnade papper.

I början av 30-talet möts Ivar och Ida och blir förälskade. De kommer båda från stora familjer och drömmer om att genom hårt arbete bilda en egen familj, om de bara arbetar hårt nog så skall de lyckas. Om nu inte Ida haft så klena nerver. Hon pendlar mellan att vara sängliggande och passiv och maniskt upprymd och idag hade vi kallat hennes tillstånd bipolärt. Sonen Harry växer upp i den lilla familjen där fadern sliter med en egen lanthandel och modern är oförutsägbar och nyckfull. 1942, under brinnande krig, får modern ett missfall och det utlöser en psykos som hon aldrig riktigt hämtar sig från. Den lilla familjen trasas sönder, lanthandeln måste säljas, Harry lämnas till en släkting och modern tas in på mentalsjukhus och journalerna därifrån är väldigt svår läsning.

Med en känslig och icke-dömande ton berättar Nyman sin familjehistoria och trots det nattsvarta innehållet så är jag mycket glad över att jag läste. Jag tänkte på Kerstin Thorwalls När man skjuter arbetare under läsningen, där är det ju en ovetande ung kvinna - Signe - som gifts bort med hans släkts goda minne, med en sjuk man. Hela hennes liv, och generationerna som följer, påverkas starkt av hans manodepressivitet och likadant är det med Ivar. När han väl gift sig med Ida så överger hennes familj det unga paret helt, föräldrarna svarar inte på brev, besöker inte sin dotterson. Någonstans där drabbar också ilskan mig, barn ska inte behöva drabbas så hårt. Inte nu, inte då.