vi minns Torgny Lindgren

Jag nås av beskedet att en av mina absoluta favoritförfattare har avlidit. Torgny Lindgren har jag läst i hela mitt vuxna liv och jag älskar att höra hans romaner upplästa av honom själv. Jag funderade på vad som skulle kunna passa att reprisera och fann min text Minnen från 2011. 

Det här med minnet och minnen är verkligen något att fundera över. Torgny Lindgren hävdar i Minnen som jag lyssnat på som radioföljetong att vårt minne är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Minnena ska alltså störa och grumla våra sinnen så att vi har svårt att uppfatta sinnesintryck på ett riktigt sätt. Fungerar då våra minnen som ett filter mot omvärlden?  Trots att hans text börjar med att han deklarerar att han inte har några minnen, där finns inget att berätta om hans liv så har hans röst nu förtrollat mig med sina minnesbilder under mer än 8 timmar. Hans hågkomster ur sitt minne är härliga att lyssna på även om han också berättar att "Sanningen kan man både ha och mista, det handlar om att fylla tomrummet i medvetandet.". Kan tro att vissa av minnesbilderna är utbroderade men det spelar väl ingen roll; anekdoter om egna tillkortakommanden, släktingar och vänner, författandets förutsättningar, filosofi, musik, religion och poesi i en skön förening. Vilken berättare han är, hoppen mellan vardag och djup, skröna och sanning. Som alla sanna berättare får han mig att vilja läsa vidare, veta mer. 

- repris från 2011 -