den vita vägen - porslinets historia och själ

Den vita vägen - En berättelse om porslinets historia och själ är en bok som ingen annan. Edmund de Waal är keramikern som med utgångspunkt i sin egen besatthet av keramik och porslin bestämmer sig för att göra en resa för att uppleva porslinets historia.

Han börjar med att resa till Kina, där som det allra första porslinet tillverkades för mer än 1000 år sedan. Han letar efter den närmast magiska vita leran och hittar till sin samling en skärva porslin som manar honom att fortsätta sin odyssé. I Kina finner han en tusenårig kunskap kring den närmast magiska processen och vars varor som länge var förunnat kejsarens hov. Först på 1600-talet börjar man i Europa experimentera med att tillverka det vita guldet och många är de europeiska kompanier som gjort osannolika vinster i handeln med porslin. Nu kommer jag från Göteborg så självklart tänker jag på det Ostindiska kompaniet där, begäret efter kinesiskt postlin och kinesiska varor blev mycket stort i början av 1700-talet. I Delft i Holland lyckas man delvis härma det hemliga receptet på porslin och skapar det som kallas fajans men det är först i Meissen som kaolin tillsätts. Smått galna framställs de män som år ut och år in undersöker olika blandningar, prövar olika brännmetoder och arbetar sida vid sida med alkemisterna vid hovet. Så småningom hittas råvarorna till porslin också i Cornwall och en engelsk tillverkning tar fart. Jag har faktiskt i min ungdom besökt Wedgwoodfabriken och det engelska porslinet är underbart vackert.

De Waal reser till alla de här platserna och det som gör den här boken så läsvärd är att han med en forskares noggrannhet tar reda på fakta om de personer som bokstavligen riskerat liv och lem, förnuft och familj för att lösa mysteriet med porslinet. På vägen utforskar han sin egen och andras besatthet över det starka materialet som med sin hårdhet, värmetålighet och transparens skiljer sig från det stengods som tillverkas av röd lera. Han gör filosofiska utvikningar om vitt som renhetens färg och han kopplar det hela tiden till sina egna erfarenheter som keramiker.

I Haren med bärnstensögonen (som är en av mina favoritböcker) hänger De Waal upp berättelsen på netsuker, i den här boken är det porslin och det som han genomgående lyckas så bra med är att det på samma gång blir personligt och oerhört allmänbildande. Ibland blir utvikningarna lite långa, han har helt enkelt förirrat sig i arkiven och skulle behövt hejdats en smula, och det han beskriver är så intrikat och detaljerat att man nästan måste pausa ibland.  Samtidigt så drar han de svepande dragen och drar paralleller mellan nu och då på ett spännande vis.

Just nu kan man se Edmund de Waals utställning på Artipelag i Stockholm. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna ta mig dit, om inte så får jag nöja mig med boken och intervjun i babel som sändes för några veckor sedan. Eller varför inte en film inspelad i USA?