hemmet - oj så lätt det är att låta fantasin gå igång!

Hemmet av Mats Strandberg är nu den tredje boken på kort tid där jag nosar på skräckgenren. I Hemmet så är miljön ett demensboende och Strandberg använder den där rädslan som många av oss kan identifiera oss i, att inte längre känna igen oss själva, på ett rasande skickligt sätt. Fantasin går igång rejält och som ni vet är jag mörkrädd. Det blir inte bättre av att läsa den här boken om man säger så.

Vi möter Joel som flyttat hem till kungälvstrakten för att ta hand om sin dementa mor Monika och hans återseende med uppväxtmiljön är en av de styrkorna i den här berättelsen. Alla som vuxit upp i en liten ort och kanske varit annorlunda på något vis, kan känna igen sig i känslorna som Joel känner. Dessutom är platserna som nämns (något lite har han ändrat på namnen) mycket välkända för mig då jag arbetat granne med ålderdomshemmet Ekehaga i Kungälvs kommun i många år. Tallskuggan heter hemmet i romanen, byn heter inte Kareby men visst känner jag väl till Tempo ... Det ger en extra otäck dimension i läsningen. Jag har stått i bilkö efter EPA-traktorerna många gånger :-)

Monika flyttar alltså till Tallskuggan och där så möter Joel Nina. De var bästa vänner en gång, de skulle bli rockstjärnor men Joel hamnade i missbruk i Stockholm och Nina blev en ung mamma. Tillsammans märker de att det händer underliga saker på Hemmet och egentligen är det inte alls skräckmomenten som hänger kvar när jag lägger undan boken (jo, slutet är otäckt, förbered er på det!) utan den fina skildringen av relationerna. Mycket bra! Sedan är det ju också en hyllning till alla de som arbetar med demenssjuka människor, med vilken värme och med vilket tålamod de skildras i den här romanen.