det förlorade barnet - kvartetten är komplett

Det förlorade barnet är utläst och hela Neapel-kvartetten är all. Elena Ferrante gör det där som man brukar kalla knyta ihop säcken, och hon gör det väldans snyggt. Min läsning har bestått av både lyssning på den svenska översättningen inläst av Odile Nunes och läsning i den engelska pocketboken och det var faktiskt en spännande kombo.

När del fyra börjar så är Elena och Lila drygt trettio och Elena har skrivit ett par böcker, är gift och har två barn med en professor från Florens. Hon har gjort den där klassresan men känner sig inte riktigt hemma i den bildade klassen. Familjelivet gör att hon har svårt att få tid att skriva och hon känner sig mycket instängd. Hon inleder ett förhållande med den gifte Nino, han som varit hennes kärlek ända sedan tonårstiden. Han bor kvar i Neapel precis som Lila och snart träffas de tre igen. Tankarna på tiden på ön Ischia kommer tillbaka och det som hände där känns både avlägset och nära. Elena flyttar tillbaka till Neapel för att komma Nino nära och snart bor hon i sina gamla kvarter som också blir till stoff i hennes romaner. Hon återvänder med andra ögon till sin barndoms kvarter och vänskapen med Lila blir både innerlig och svår att hantera.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så tycker jag att den här fjärde delen av serien avrundar och på flera vis ger nycklar till de båda kvinnornas sätt att leva sina liv. I sista änden så är det fiktionen i fiktionen som gör att man förstår relationen mellan kvinnorna och när boken slutar så är vi tillbaka där den första börjar. Med en gammal författarinna som söker sin vän. Som undrar vart Lila tagit vägen, hon som funnit där alltid, alltid. Hon som alltid funnits där men som aldrig hållit sig på sin förväntade plats. Hon som banade väg för Elenas väg till författarskapet.

Lyssna gärna på Lundströms bokcirkel om hela serien - det är härliga samtal.