jag har inte råd: sorrow nr 5

Läsningen av Jag har inte råd: Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg är lite komplicerad för mig, å ena sidan så är Marcus text utlämnande på ett sätt som gör ont i hjärtat och å andra sidan så diskuterar den konsumtionssamhället på ett sätt som är skarpt, intelligent och klarsynt. Djupt personligt och mitt i samtiden på en gång - kan det blir bättre?

Nej, objektivt inte men så är det det faktum att jag, på ett ytligt plan, har känt Marcus i flera år. Jag är en perifer del av den där bokbloggarmaffia som han beskriver som det gäng där han gärna vill hänga och med det sagt så blir boken så personligt drabbande för mig att jag nästan förbiser den välformulerade analysen av samtiden. Vilket är synd för den här berättelsen är mer än bara Marcus, mer än bara storyn om en kille som är drygt trettio och som trots en lång högskoleutbildning har svårt att försörja sig. Han jobbar deltid på en bokhandel och han tar så många konstnärliga uppdrag som han bara kan men pengarna rinner ut lika fort som de kommer in. Ångesten som följeslagare och svårigheten att sälja sig själv på en marknad där alla verkar så lyckade, så framgångsrika.

Marcus text är utformad om en dagbok, den startar med att han krasst inser att han inte har råd. Han har stora ekonomiska problem och tröstshoppar på nätet, finansierar sin samlarvurm med SMS-lån och mår extremt dåligt när han inser att hans beteende har gjort att han hamnat nära kronofogden. Han bestämmer sig för att ta ett köpfritt år och startar en blogg. Bloggens texter har vi kunnat läsa allteftersom och det är bloggen som är stommen i boken, sedan märker jag att en del är modifierat annat är tillagt för att boken skall fungera just som bok. "Du är vad du äger" är en grundläggande tanke som det liksom cirkulerar kring, det är det du kan konsumera som definierar dig och vad blir man för en typ när man inte konsumerar längre? Visst kan man sova naken om man har Chanel no 5 att luta sig på men om det är billigaste tvålen från Överskottslagret?

Jag erkänner villigt att det är oerhört ångestfyllt att skriva en text om den här boken. Jag vill göra boken rättvisa. Den förtjänar en plats i debatten, den tillför något som är svårt att formulera, en uppriktighet bortom sociala mediers vackra fasader och en sårbarhet i önskan om att bli bekräftad som många kan känna igen sig i. En konkret sak som min läsning ledde till var att jag genast avföljde ett antal människor i mitt flöde. Jag är less på att se de skrytsamma uppdateringarna och den vackra ytan, fiskandet efter likes och kommentarer och odlandet av en persona som inte alls stämmer med verkligheten.

Ett konto som jag absolut inte avföljer är Marcus, modiga människa!