dagens franska är underjordiska timmar

repris från onsdag 1 februari 2012

underjordiska timmar

Det här är en betraktelse över storstaden, den plats där möjligheterna och ensamheten bor. Myllret och anonymiteten "Detta oändliga territorium av skärningspunkter där man aldrig möts."  Men stöter på varandra gör faktiskt de båda huvudpersonerna i Delphine de Vigans roman underjordiska timmar, där i myllret stöter de ihop men för att mötas krävs en blick som ser. Inte förbi utan in i.

  

Thibault arbetar som läkare, han kallas till nödställda runt om i Paris och han önskar så hett att den han älskar skulle kunna älska honom tillbaks. Han känner sig splittrad, hans på ytan trevliga liv känns inte tillräckligt. "På nära håll är han bara en Playmobilgubbe i sin bil med händerna fästa vid ratten, en liten plastfigur som har förlorat sin dröm." 

Spågumman har sagt till Mathilde att den 20 maj då ska livet förändras. Som en desperat utväg har hon bestämt sig för att tro på korten och när datumet väl kommer får jag som läser följa henne, ensamstående yrkesarbetande mamma, genom dagen då månader av trakasserier på arbetet når sin kulmen. Arbetskamraterna blundar och chefens utfrysning av henne gör arbetslivet till ett helvete. För Mathilde finns snart inget val längre, hon måste välja vilken sorts resenär hon ska vara. Tunnelbana eller livet, där finns två sorters resenärer: "De första följer en utstakad linje, som om den var sträckt ovanför avgrunden, deras bana styrs av exakta regler som de aldrig frångår." "De andra släpar fötterna efter sig, tvärstannar, låter sig dras med, sticker iväg utan förvarning. Deras irrationella bana hotar flödet. De hindrar strömmen, skapar obalans i massan.". Ilskan, agressiviteten och frustrationen samlas som en hård boll inuti och enda vägen är framåt, längs med kanten för att inte störa för mycket, ledstången är där. Håll i den och bit ihop. Marchons, marchons!

GP, SvD och många bokbloggare har skrivit om den här franska samtidsromanen som gör mig både ilsken och vemodig. Jag kan inte annat än undra hur det gick för de här två människorna, jag önskar dem allt gott. En liten smula lycka. När kommer förresten filmen?