kvinnan på bänken - vårens Maria Wern

Kvinnan på bänken av Anna Jansson är den nittonde (!) boken i serien om polisen i Visby och det var en riktigt mysig läsning. Jag tycker att det är fint att återse karaktärerna i polisgruppen, som man lärt känna genom åren, och att de åldras och får nya glädjeämnen och utmaningar att tampas med i privatlivet. Jag uppskattar också att det är spänning utan att bli allt för blodigt eller tekniskt, det är helt enkelt en trivsam stund som man har tillsammans med poliserna på Gotland.

Helt trivsamt är det förstås inte för alla. Kvinnan på bänken heter Julia och hon arbetar som socialsekreterare i Visby, snart förstår man att hon bär på hemligheter som tynger henne. När hon får kontakt med Alva, präst i en församling utanför stan, så verkar det som att Julia kanske kan få någon att anförtro sig åt. Dessutom träffar Julia kommissarie Jesper Ek en utekväll och han blir blixtförälskad, de hinner ses några gånger innan Julia hittas död. Så drar utredningen igång och jag tycker mycket om att karaktärerna är helt vanliga människor som man kan känna igen sig i. Ja, jag vet att jag upprepar mig här nu men styrkan i den här serien är delvis de gotländska miljöerna (som Jansson inte använder så mycket i den här delen) och så de mänskliga människorna som befolkar dem. Brotten är liksom där också men är underordnade. Kan tyckas underligt i en deckare men sådan är min upplevelse, precis som i Elly Griffiths böcker så är det annat än brotten som gör att jag läser vidare i bok efter bok. Gott så, man behöver läsa om människor som vill gott, gör gott.