inuti huvudet är jag kul - Lisa Bjärbo

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo blev boken jag lyssnade på när jag var strandsatt på Schiphol i fem onödiga timmar. Tack Annette och Linda som lobbat så bra för den, böcker klassade 12-15 är inte precis mitt förstaval. Nu blev det av och så glad jag är att jag fick lära känna Liv. Hon har flyttat till ett hus på riktiga landsbygden i Småland och när romanen börjar så ska hon iväg på sin första skoldag på gymnasiet i Växjö. Det är mörkaste februari och Liv inser att hon är så vilse i den nya miljön, hon har ju vuxit upp i Stockholm, att hon inte ens vet hur man gör för att bussen ska stanna. Reflexväst säger busschauffören, annars lever du inte länge här.

Leva, det är svårt för Liv. Hon är ofantligt blyg och obekväm i okända situationer och nu har hennes pappa bestämt att de ska flytta till hans drömhus på landet. Huset är omodern och kallt, de två gillar inte bilar så de cyklar fastän affären är fem kilometer bort och hur är det med Internet? Går det ens att få igång? Hur tänkte pappa här egentligen, om Liv var ensam i Stockholm hur ska hon få vänner och ett sammanhang här där det inte ens finns jämnåriga grannar.

Väl på bussen, och senare på skolan använder Liv sin observationsförmåga, hon tänker sig själv som Sherlock Holmes och studerar människor noga för att få ledtrådar till hur de beter sig och hur hon skulle kunna handla om de eventuellt närmar sig henne.  Några av ungdomarna på bussen verkar faktiskt vilja umgås med henne och kanske blir den här flytten en nystart i Livs liv.

Rolig och smart, ärlig och äkta, känslosam och lätt att känna igen sig i. Vi har nog alla mötte en Liv, vi har nog alla ett drag av Liv inom oss och jag gillar att det här är en så hoppfull bok. Utan att lösningarna är enkla och utan smäktande fioler (men faktiskt ett piano) så har Bjärbo skrivit en varm och uppmuntrande roman till alla Livar därute. Och alla oss andra oavsett ålder.