de vänsterhäntas förening - Barbarotti möter Van Veeteren

De vänsterhäntas förening bildas i början av 60-talet av Marten och Rejmus, de går i samma klass i Oosterby och utöver att de båda är outsiders på andra sätt i den lilla staden så är de vänsterhänta. De formerar, tillsammans med några andra ungdomar, ett tight ungdomsgäng som trettio år senare skall gå ett förfärligt öde till mötes.

I nutid så skall den pensionerade kommissarien och numera antikvariatsägaren Van Veeteren fira sin sjuttiofemårsdag, han har bestämt att dra sig undan med sin fru Ulrike och fira högtidsdagen i Nya Zeeland, eller om det nu var ett pensionat vid kusten utanför Maardam. Två veckor med lugn och ro, stärkande promenader och ett dussin flaskor med gott rödvin. Innan avresan så söker den före detta kollegan Münster upp Van Veeteren, de har hittats ett lik i en skog bredvid ett nedbrunnet pensionat och det fall som de trodde sig ha löst då på nittiotalet är i ett slag outrett. Som av en händelse så ligger brottsplatsen nära den plats som Van Veeteren valt som födelsedagsgömställe och han och Ulrike tar sig gemensamt an de gamla rapporterna. Arbetet livar upp honom och han känner att han flyr åldrandet ett tag, han visar att gammal är äldst och när fallet grenar ut sig till ett mord i Sverige så  kommer Barbarotti och hans kollega Backman resande för att se om de tillsammans kan få ihop utredningens alla lösa trådar.

14 år efter den senaste deckaren om Van Veeteren är han alltså tillbaka och dessutom får han sällskap av den svenske kommissarien Barbarotti. Jag är väldigt förtjust i de båda mycket nesserska poliserna, de är reflekterande, egensinniga och kloka män som man bara måste älska i alla deras tjurskalligt och sårbarhet. Barbarotti är ju nyligen bliven änkling och han har huset fullt med tonåringar, egna och bonusbarn och han har följt sin döda frus sista råd och startat ett förhållande med sin kollega Eva. Det är de som också reser till Maardam för att bistå polisen och om Nesser fortsätter att skriva romaner kring brott så är det nog ändå om dem som det kommer att handla i framtiden. Om jag gissar alltså.

De vänsterhäntas förening har den typiska språkdräkten och det något omständliga berättandet som man numer förknippar med Håkan Nesser. Det blir något långt om man frågar mig men samtidigt så vill man ju inte vara utan något av den här berättelsen, de allra starkaste delarna är i mitt tycke barn och ungdomsskildringarna. Hur den faderlöse gossen möter den stammande och hur de bildar en gemenskap, bjuder in fler medlemmar, träffar tjejer, växer upp, lyssnar på musik och mest av allt vill höra till. Där finns en innerlighet och en värme i skildringarna av tiden som jag blir varm i hjärtat av att läsa. Sedan är det också de tonsäkra dialogerna som jag fastnar extra för, det är underfundigt och särskilt tjötet mellan det gamla paret Ulrike och Van Veeteren småler jag ofta åt. Nesser kan berätta en historia så att man drar på smilbanden och samtidigt får en sorgesam känsla i bröstet.

Tänk bara om han hade läst ljudboken själv. Då hade det blivit riktigt bra!