Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår

Tidningen Vi Läser fyller år och för att fira det så har de bjudit in de två författare som förekommit på två omslag genom åren. Både Khemiri och Stridsberg är aktuella med nya romaner (texter om dem finns här på bloggen) och Jonas Eklöf  tidningens chefredaktör leder samtalet. Romanerna börjar med en fråga eller något man vill utforska och för JHK var det tankar om hur man är en bra förälder, om man kan reparera om man varit en dålig? Det är barnen som får avgöra det när de blir vuxna. 

Se på mig när jag dör - den rösten kom till SS och döden talar i hennes roman och visst är berättelsen Catrine da Costas till viss del men den är också alla dödas. JHK kopplar till att han upplever många dödas röster genom romanen, och att det känns som de döda är befriade från sina kroppar och blir mer fria. 

Ett av temana i JHK s bok är den kring ekonomi och sonen har en skuld till sin far, skuld och att arbeta för att ta sig igenom systemet är något som han är uppvuxen med. Det har präglat honom och i de första böckerna har han delvis försökt att lappa ihop och delvis försvara sin bakrund genom författandet. Inte att ärerädda sig själv, sin föräldrageneration . Nu har han kommit mer till att skriva som det är, skötbordet och den lilla människans skröplighet. SS håller med och känner igen sig så mycket, särskilt i boken om Beckomberga. 

SS knyter till det brev som JHK skrev innan valet som publicerades. När gick han utanför den skönlitterära skrivandet och gav sig in i samhällsdebetten? JHK känner en klåda och ibland vill han bara göra sin röst hörd, men samtidigt vill han inte bli ngt slags språkrör. Han gillar det snabba, att skriva och publicera ngt på instagram som kan ge nya tankar och nya perspektiv till den som läser. SS beskriver litteraturen som en långsamhet och tröghet som tar sig tid att skrivas och tänkas, det som blir kvar om lång tid. Hon känner sig lite oorganiserad och har inte riktigt samlat det som betytt ngt före henne för hon har ibland känslan av att allt är kaos, alla dör. JHK har en hylla där han  samlat böcker som betytt ngt extra för honom och den fungerar nästan som ett gammalt foto, sån var jag då. Det betydde något då. 

För SS börjar arbetet med varje bok med en euforisk förälskelse, sen så börjar man se romanens fläckar och när man börjar värdera sin text kan det bli hårt. Finns det ngn fara med att tillhöra det där kulturetablissemanget och vara en offentlig person? 

Det enda sättet för JHK att kunna skriva är att inte tänka på efteråt skrivandet. Då tar skrivandet och nöjligheten att skriva slut? Finns det någon glädje i att bli hyllad? SS beskriver hur hon skriver från en plats som är så långt bort från kultursidorna och hon känner sig oftast som en lus på botten av brunnen.