”Jag skriver mot mörkret i världen”, säger Auður Ava Ólafsdóttir, mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris 2018. I romanen Ör möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ör är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full med underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen. Inte minst plikten att ge mänskligheten lov att utmana mörkret.
Så låter Nordiska rådets motivering i år och jag säger verkligt grattis! Jag har läst Ólafsdóttirs böcker och gillat dem mycket. Extra mycket efter att ha hört henne i ett helt galet samtal med Daniel Sjölin på Stockholm Literature förra året.
Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja inte är hans biologiska barn. Jonas som alltid varit en familjeman tappar fotfästet helt.
Det som Jonas mest av allt funderar på är hur han skall kunna ta livet av sig utan att det skall bli till besvär för hans dotter, han vill ju inte stöka till det eller göra någon ledsen. Dessutom kan han inte använda en bössa, inte heller har han mod att gå i havet. Kvarstår att resa till ett farligt land långt bort där man kan bli dödad.
Han reser utan packning, sätter sig på ett plan, bara borrmaskinen är med, och hamnar i ett land som ligger i ruiner. Människorna försöker bygga upp någons slags vardag och på det bedagade hotellet som Jonas tar in börjar han genast reparera ting, han lär känna syskonparet som driver hotellet och han blir kvar. Likt en isländsk Ove så kommer han liksom inte till skott med självmordet eftersom han hela tiden har människor runt sig som behöver hans praktiska handlag. Mannen med verktygslådan har fått en meningsfull uppgift.
Det här är en mycket rolig och samtidigt mycket sorglig roman om en man som tappat lusten att leva, när våren kommer är det så förfärligt att se naturen börja om samtidigt som man själv står och stampar på samma fläck. När jag lyssnade på Audur Ava Ólafsdóttir på Stockholm Literature i oktober så berättade hon drastiskt om hur depressioner och självmord, bland företrädesvis män, är ett vanligt på Island och känslan av behovet att vara behövd är universell. Oavsett kön, oavsett ålder så behöver man ett sammanhang, att höra till och gör man bara det så löser sig det mesta. Särskilt om man har en välfylld verktygslåda. Eller åtminstone en borrmaskin.
Det är med den känslan jag stänger romanen som lästes en söndagskväll med regnet piskandes mot rutan. Jag rekommenderar Audur Ava Ólafsdóttirs romaner. Smart, skarp och välformulerad underhållning!
Så låter Nordiska rådets motivering i år och jag säger verkligt grattis! Jag har läst Ólafsdóttirs böcker och gillat dem mycket. Extra mycket efter att ha hört henne i ett helt galet samtal med Daniel Sjölin på Stockholm Literature förra året.
repris från tisdag 28 november 2017
ärr - med skrattet i halsen
Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter "liv"
Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja inte är hans biologiska barn. Jonas som alltid varit en familjeman tappar fotfästet helt.
Det som Jonas mest av allt funderar på är hur han skall kunna ta livet av sig utan att det skall bli till besvär för hans dotter, han vill ju inte stöka till det eller göra någon ledsen. Dessutom kan han inte använda en bössa, inte heller har han mod att gå i havet. Kvarstår att resa till ett farligt land långt bort där man kan bli dödad.
Han reser utan packning, sätter sig på ett plan, bara borrmaskinen är med, och hamnar i ett land som ligger i ruiner. Människorna försöker bygga upp någons slags vardag och på det bedagade hotellet som Jonas tar in börjar han genast reparera ting, han lär känna syskonparet som driver hotellet och han blir kvar. Likt en isländsk Ove så kommer han liksom inte till skott med självmordet eftersom han hela tiden har människor runt sig som behöver hans praktiska handlag. Mannen med verktygslådan har fått en meningsfull uppgift.
Det här är en mycket rolig och samtidigt mycket sorglig roman om en man som tappat lusten att leva, när våren kommer är det så förfärligt att se naturen börja om samtidigt som man själv står och stampar på samma fläck. När jag lyssnade på Audur Ava Ólafsdóttir på Stockholm Literature i oktober så berättade hon drastiskt om hur depressioner och självmord, bland företrädesvis män, är ett vanligt på Island och känslan av behovet att vara behövd är universell. Oavsett kön, oavsett ålder så behöver man ett sammanhang, att höra till och gör man bara det så löser sig det mesta. Särskilt om man har en välfylld verktygslåda. Eller åtminstone en borrmaskin.
Det är med den känslan jag stänger romanen som lästes en söndagskväll med regnet piskandes mot rutan. Jag rekommenderar Audur Ava Ólafsdóttirs romaner. Smart, skarp och välformulerad underhållning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!