Sidor

söndag 11 november 2018

en kort text om en pappa

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig"
Texten som följer är tidigare publicerad på Kulturkollo, 4 november 2014 skrev jag: 

Bild: Beskuret omslag hämtat hos Schildt & Söderströms förlag

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.
Så börjar min favoritbok av Tove Jansson och i den möter vi ett helt fantastiskt porträtt av en pappa som hamnat i en veritabel medelålderskris. Pappan och havet kom 1965 och har en pendang i den vemodiga och sorgliga Sent i november och visst måste jag skriva lite om Tove Janssons värld här på Kulturkollo när det i år är 100-årsjubileum. Vill man resa med till Toves egen ö så har Boktok 73 skrivit så fint om sitt besök där, tillbaka till pappornas pappor: Muminpappan.
Tove Jansson tar i Pappan och havet oss med på en humoristisk och gravt allvarlig resa och låter muminpappan ge sig ut på äventyr. Livet har gått i stå för pappan, han är inte längre riktigt behövd hemma i Mumindalen och han bestämmer sig för att återse sin ungdoms fyr. Där ska han ordna det för familjen och de ska alla få en, med det närmast uttjatade ordet, nystart. Hela familjen inlemmar sig i pappans planer och gör allt för att han ska känna sig både kunnig och viktig men livet på ön längst ute i havsbandet blir inte riktigt vad han tänkt sig.
Min egen pappa blev inte 100 år, inte ens 7o men just det där att känna sig nödvändig, behövd och till nytta, det kan jag känna igen. Han som alltid ville ha något för händer. Muminpappan är drömsk och funderar över fjärran land, på så vis var de olika, men uppfinnarjockar var de båda. Man kan ta en liten mojäng och svetsa på en annan mackapär och så vips har man uppfunnit något alldeles nödvändigt som man inte ens visste att man behövde. Nyfikna och oförvägna var de båda också. Tänka sig  att ta med sin familj i en liten båt för att bo på en fyr utan att fundera på konsekvenserna, för att skapa lite spänning i livet. Det skulle min pappa också kunnat gjort.  Eldandet och experimenterandet å så kikarna, att spana över horisonten, det förenar dem båda. Så är det med papporna i litteraturen och i verkligheten.  Riktigt bra böcker har den förmågan, att alla kan känna igen sig.
Det här är en bok för alla pappor, för alla som har eller haft en pappa, för alla som saknar eller sörjer en pappa. Jag förundras över hur underbara de här böckerna är: kloka och humoristiska, poetiska och rytmiska, klarsynta och med psykologisk skärpa. Lyssna till Tove som läser det första kapitlet och njut! Fortsättningen hittar man hos Yle.



15.10.1985


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!