Dust to dust - Göteborgsoperan

Dust to dust på Göteborgsoperan hade sin sista speldag igår och för mig blev den en ovanlig och lite deprimerande helaftonskväll. Jag är ingen van åskådare av dans så här kommer bara en kort reflektion. Stoic - varifrån klippen är hämtat börjar med ett tomt bibliotek som också fungerar som galleri. För att beskåda de grå skulpturerna kommer en skara grå människor in, de har uniformer som gör dem till en massa och de intresserar sig artigt och entusiastiskt för konsten men så dyker stjärnan upp, då är inget annat spännande längre. Så sätter en lång rad tablåer fart. Gruppen människor söker allt mer intensivt efter meningen med livet, de använder alla snuttefiltar som står den moderna människan till buds och både psykoterapi, psykofarmaka, alkohol, droger, religion, bekräftelse via sociala medier och läsandet av självhjälpsböcker drar förbi. Slutet där alla, konformt står nakna och blir målade med grå färg som om de vore statyer är riktigt deprimerande. Den fantastiska dansen och musiken från alla världens hörn gjorde ändå kvällen mycket minnesvärd, scenografin var grafiskt avskalad och tydlig och det blev dynamiskt med orkestern på scen. 

Efter paus tog den vackra Solo echo vid. I ett suggestivt snöfall dansar den lilla gruppen människor till musik av Brahms och koreografin av Crystal Pites utgår från dikten Lines of Winter av Mark Strand. Inte särskilt upplyftande men oändligt vackert.