låt oss hoppas på det bästa - om sorgen och livet och allt däremellan

Carolina Setterwalls självbiografiska bok Låt oss hoppas på det bästa har legat på vänt i min hög ända sedan bokmässan i höstas. Jag hade då anmält mig till en bloggfrukost utan att riktigt kolla in vilka författare som skulle dyka upp. Så började hela grejen med Carolina som berättade om hur hon en morgon med sin åtta månader gamla baby på armen hittade sin sambo död. 34 år gammal vakande han inte mer och så var hon änka och ensamstående mamma. 

Då hade jag själv varit änka i drygt fyra månader och jag hade helt klart behövt förbereda mig inför just den historien. Jag, precis som Carolina så ärligt och uppriktigt berättar i sin bok, ville inte vara en person som går runt och sprider sorg omkring mig. Jag ville inte vara det då och vill inte vara det nu. Men det är verkligt, Sorgen finns och ska hanteras på en massa olika vis. Carolina har en liten son att ta hand om, ett stort nätverk som håller ihop vardagen och är mammaledig från sitt jobb vilket är både en räddning och en utmaning. Rutiner är en sörjandes vän. Enkelt och sant. En så innerlig och äkta skildring av sorg som den man finner i Settervalls bok har jag inte läst förut. Hon problematiserar och funderar, hon beskriver skulden över att inte ha tagit vara på tiden medan hennes sambo levde och rädslan över att inte vara en tillräckligt bra mamma för Ivan. Relationerna och reaktionerna är svåra att förstå sig på och trots att hon lånar alla böcker om sorg på biblioteket som hon bara kan hitta så är livet komplicerat att få ihop. Det kan vara hur svårt som helst och det kan vara så enkelt som köttbullar och potatismos. 

Jag känner igen mig på varje sida och märker att människor är ganska lika i alla fall. Precis som Carolina så skriver jag listor över praktiska saker som ska fixas, försöker fylla dagen med åtminstone en nyttig uppgift, känner rastlösheten krypa samtidigt som sociala krav är övermäktiga, strövar timme efter timme för att inte bli helt isolerad, tar mig an en ensamhet som är störst i semestertider och vid storhelger och hur varje enskild dag blir något som man skall klara av. Utan att sprida sorg. 

Carolina Settervalls blogg