grattis till Kärlekens Antarktis

Grattis till Sara Stridsberg som med Kärlekens Antarktis som idag vann Sveriges Radios Romanpris! 

repris från söndag 16 september 2018

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg blev helgens lyssning och egentligen ångrar jag det. Lyssningen. Jag hade beställt boken som rec-ex så att jag skulle kunna läsa e-bok men ingen länk kom från det stora förlaget så vad göra? Jo, lyssna. Lo Kauppi läste föredömligt som alltid men det här är en text som skall läsas, läsa om och om igen. Texten är mättad med symboler och omtag, hoppar i tiden och berättad i jagform vilket gör att jag hade velat läsa med ögonen. Men dottern lyssnade till Stridsberg i Stockholm i veckan och hennes kommentarer gjorde mig så nyfiken på boken och nu har jag så lyssnat  i alla fall. Det är Kristinas historia vi får ta del av.  Långt efter att Kristina blivit mördad och styckad i bitar så svävar hon ovanför sitt Stockholm och kommenterar vad som hände hennes två barn, beskriver sin barndom och uppväxt och så återkommer hon igen och igen till den dagen så hon visste att hon skulle dö. Längtan efter att få vara ett älskat barn, att få ha sina barn nära sig och att få vara lycklig går genom hela berättelsen som en pulserande blodåder. Eftersom jag lyssnade så blev berättande i första person extra påtagligt, det är Kristinas röst som kommer ur boksidorna och det går inte att värja sig.

Sara Stridsberg påpekar i efterordet att det här är en helt fiktiv roman men varför då använda så många detaljer ur ett av Sveriges mest kända brott - fallet Catrine Da Costa? Stridsberg skildrar den brutalitet med vilken samhället och medmänniskorna behandlar de som är svagast och svårigheterna med att leva sitt liv vandrar genom generationerna. Kristina är en ung prostituerad som lever för ett rus. Hon går på heroin och gör några små försök till att sluta men behovet av bedövning är så starkt, känslan av värdelöshet och skulden över en drunknad lillebror tar över och inte ens när hon blir gravid förmår hon välja bort droger. Det bästa hon kan komma på för sina barn är att lämna bot dem så att de ska slippa leva med henne, få hennes liv. Så sorgligt och så hemskt beskrivs scenen på sjukhuset där Kristina föder Solveig, hon vill inte krysta för hon vet att barnet genast skall tas ifrån henne. Men så finns där en slags kylig ton i det sätt som Stridsberg skildrar livet som det blev för Kristina och jag har svårt att riktigt drabbas av texten. Hon går nära, nära och alla kroppsvätskor finns med, det sjaskiga och solkiga glorifieras inte och all förtvivlan strömmar fram men för mig så blir det ändå distanserat. Jag tror att jag måste invänta e-boken och läsa en gång till.

Något i min läsning måste göras om. Jag anar att det är något jag missat!