en katts resedagbok - Hiro Arikawa

Alltså jag är ingen kattmänniska. Tanken på att beskriva världen utifrån ett djurs blick och dessutom låta katten reflektera och reagera på människorna runt omkring är bara så långt från min vanliga läsning som bara går att komma. Men nu fanns det en ruta med djur på sommarbingot, boken är nominerad till årets bok och jag har inte läst ngt från Japan ännu i år (jag räknar som vanligt ...) så då blev det En katts resedagbok av Hiro Arikawa. Några timmars lyssning senare så är jag märkbart berörd. Katten Nana och hans husse Satoru beger sig ut på en resa, de lämnar Tokyo för att hitta ett nytt hem till Nana. Under resans gång besöker de personer som betytt mycket för Satoru och man får reda på allt mer om den unge mannens liv och orsaken till resan.

Jag vill inte spolia för den som tänker läsa men texten kom i sista tredjedelen nära mina personliga erfarenheter de senaste åren och därför så blev det också berörande. När Satoru till slut stannar hos sin moster  så har man fått hans hela dramatiska uppväxt berättad för sig och man önskar honom allt gott. Emellanåt stör jag mig enormt på kattskrället men så ser jag hans funktion i berättandet och köper grejen, nästan i alla fall.

Det här är härligt japanskt med fina miljöer och man kan ju inte hejda sig från att tänka på Murkamis alla katter, han använder dem också som magiska djur som är lojala, egensinniga och kloka. Liv och död och funderingar om det återkommer i den här boken som troligen vinner på att läsas med ögonen, det är en bedrägligt enkel och nästan snudd på sentimental text som inte passar att slölyssna på.

Jag förstår att den här boken har blivit älskad av många, särskilt då av kattmänniskor.