och dagarna går...

Lyssnade på Dörte Hansen och Lars Mytting, han bok Systerklockorna har jag skrivit om på bloggen tidigare. Middagstimmen ser jag fram emot att läsa. 

De har båda bakgrund som journalister och Hansen menar att hennes bakgrund inom radio  var viktig för tempo och dialog, i Myttings fall är hans vana att prata med alla sortens människor en styrka. Särskilt de där männen som han träffade när han skulle skriva sin bok om hur man hugger ved lärde honom mycket. 

Byarna som författarna skriver om finns inte på kartan, byarna blir som en scen som Mytting regisserar för att fylla upp de behov som berättelsen har. Han bygger miljöer och det kan bli känsligt med namn på t ex gårdar osv eftersom så många identifierar sig med både platser och karaktärer. Mytting löste problemet med att kalla en av originalen i boken just Klara Mytting. Då skulle förhoppningsvis ingen bli förnärmad. 

Byn är så viktig för Hansens roman så hon menar att den är huvudpersonen i hennes bok. Den är fiktion eftersom hon vill inte att det ska läsas som en verklig plats utan en plats som är mer den universella byn. 

Systerklockorna handlar om att en gammal träkyrka skall ersättas av en modern och känslan av att värdet av historien blev bortglömt. Den gamla kyrkan är en symbol för gamla tider, och en tidskapsel till gångna tider. Det liknar utvecklingen på många platser också i norra Tyskland där både byar och odlingslandskapet förvandlades efter kriget. I Middagstimmen är det en arkeolog som kommer tillbaka till sin hemby och han ser det vackra i de gamla tingen och vill värna gamla traditioner. Han har vuxit upp på byns värdhus och har en stark förmåga att observera. Värdshuset eller kyrkan är byns mittpunkt där historierna kan berättas och är viktiga för romanen.  

Intressant samtal föredömligt modererat av Mats Almegård.